Wednesday, July 25, 2012

Walraff återuppstår


Günter Walraff är en fascinerande person. På 60-talet revolutionerade han journalistiken genom att arbeta under-cover i olika storföretag och avslöja oegentligheter. Ordet wallraffa betyder än i dag att journalister arbetar under falsk identitet. Utöver sina journalistiska gärningar har han torterats och suttit 14 månader i fängelse efter att ha demonstrerat mot militärregimen i Grekland.  Nyligen kom han ut med en ny bok Rapport från vår sköna nya värld med åtta färska reportage.

Merparten av reportagen bygger på klassiskt wallraffande. Den 70-årige Wallraff lyckas göra trovärdiga utklädnader som den somaliska flyktingen Kwami eller den 49-åriga telefonförsäljaren Michael. Han infiltrerar Lidls brödfabriker och telefonförsäljningsbolag och ger sig ut i det tyska samhället som svart och som hemlös.

Boken är spännande och visar ibland på en häpnadsväckande fräckhet. Folk som öppet är rasistiska och telefonförsäljare som öppet bedrar sina kunder. Perspektivet är jordnära och ger en vardaglig bild av livet för de som befinner sig på samhällets botten.

Upplägget på boken hade dock önskat mer. Wallraff driver i grunden en tes, att globaliseringen och liberaliseringen vridit tillbaka fackförbundens landvinningar och skapat en stor grupp som arbetar under tidigkapitalistiska förhållanden. Sex av de åtta reportagen sorterar under detta tema, men de två första i boken behandlar rasism och hemlöshet. Det passar inte riktigt in. Samtidigt är det dessa reportage som på många sätt är de mest intressanta. De bygger nästan enbart på hans egna erfarenheter som förklädd journalist, medan de övriga i boken i högre grad bygger på andrahandsuppgifter och statistik. Sådant kan andra än Wallraff göra med större finess.

Bok ger en intressant inblick i samhällets botten. Att strukturen inte är perfekt och att vissa reportage håller lägre kvalité kan man ha överseende med. Än idag finns det ingen som wallraffar så bra som Wallraff.

Wednesday, July 11, 2012

Att gå över gränsen

SvD Brännpunkt publicerar idag en artikel från en bitter stockholmare som vägrar tro att Malmö kunde få Eurovision på ärlig väg. Det ser han som så osannolikt att artikeln avslutas med långa insinuationer om att Percy Nilsson och Hugo Stenbeck mutat till sig finalen från SvT. Naturligtvis finns inga belägg. Det är personangrepp och det är lågt.

Hur tänker SvD när de publicerar mutanklagelser på sin opinionssida utan att det backas upp av någon fakta?

Utöver det dryper artikeln av låga angrepp. Malmös erfarenhet av att hålla internationella arrangemang exemplifieras med att vara först med "squash i glasbur". Kanske hade värdskapet för handbolls-vm varit en mer ärlig jämförelse. Och arenan, som i storlek är att jämföra med Globen, omskrivs som "den typ tjugonde största". Berglund frågar också i hur många vinklar man kan filma Turning Torso, som om det inte fanns något annat av värde i staden (den där bron till exempel). För de som aldrig varit utanför tullarna kanske det är roligt.

De som faktiskt är intresserade av fakta, till exempel varför Friends Arenas storlek passar melodifestivalen men inte Eurovision, kan läsa SvT:s egen motivering här. De som vill ha tjuvnyp från bittra stockholmare och ogrundade mutanklagelser kan läsa SvD.

Tramsundersökning från SOM-institutet

TT rapporterar idag att Melodifestivalen är vår tredje vanligaste ritual i Sverige, slagen enbart av att fira midsommar och den egna födelsedagen. Högtider som nationaldagen, första maj och att fira skolavslutning hamnar efter. Bland annat DN rapporterar vidare.
Vad som inte sägs är att undersökningen bygger på att de intervjuade fått en lista på ritualer och sedan kryssat i vilka av dessa som firades förra året. Men SOM-institutet verkar ha glömt bort några stycken. Jul, påsk, nyår och lucia bara för att nämna ett fåtal. Det kanske kan ha påverkat resultatet?

Tuesday, July 10, 2012

Recension: Det amerikanska folkets historia


Ha. Blev inte någon fart på bloggandet direkt. Här kommer dock en recension av ”Det amerikanska folkets historia”, en bok som jag fick i födelsedagspresent i år.

We are the 99 percent, skanderade demonstranterna utanför Wall street i fjol, i protest mot ett politiskt system som de upplever gynnar ett fåtal på massornas bekostnad. Men redan 1980 skrev Howard Zinn ”Det amerikanska folkets historia” där han, enligt sina egna ord, avser att beskriva historien utifrån de 99 procentens perspektiv. Det är de fattiga vita, de svarta, arbetarna, kvinnorna, indianerna och medelklassens vardag och kamp som han försöker belysa, snarare än presidenternas och de rika affärsmännens. Utgångspunkten är att USA:s historia inte är dess presidenters, utan dess folk.

Till en början är Zinns bok spännande. Det som ofta är parenteser eller bisatser i de konventionella historieböckerna lyfts upp till centrala fakta och genomgripande perspektiv. Colombus brutala slakt av indiander beskrivs utifrån resornas syfte att föra hem guld. Det amerikanska frihetskriget och självständighetsförklaringen beskrivs utifrån de fördelar som dessa gav åt de privilegierade grundlagsfäderna. Merparten av USA:s alla krig beskrivs utifrån affärsintressen. Att Colombus resor finansierades i vinstsyfte eller att grundlagsfäderna var rikemän är knappast nyheter, men när dessa fakta blir centrala för framställningen förändras historien. Det är spännande och ögonöppnande.

Emellanåt lyfts också nya fakta fram som, i alla fall jag, inte har hört förut.  Exempelvis visar Zinn att de många slavupproren i sydstaterna ofta understöddes av både vita tjänare (som också levde under slavliknande förhållanden) och fattiga vita arbetare. Genom noggrann historisk statistik visar han också de enorma deserteringar som präglat nästan alla amerikanska krig från frihetskriget och framåt.

I grunden är det en tragisk historia om de svaga gruppernas ständigt misslyckade kamp. Samtidigt bottnar den i en positiv människosyn. Historiskt är det inte vita som förtryckt svarta eller män som förtryckt kvinnor, utan en liten vit elit som förtryckt majoriteten. Även om de stora massorna enligt Zinn i många fall ger med sig och stöttar förtrycket finns det otaliga fall av motsatsen. Missnöjet bubblar ständigt under ytan.

Efter de första hundra sidorna blir boken dock plågsamt repetetiv. Efter amerikanska inbördeskriget handlar boken nästan uteslutande om strejker, arbetaruppror och misstro mot politiken från massorna, samtidigt som ledarna startar krig och genomför reformer för att kontrollera de fattiga. Förutsägbarheten är stor.

Det socialistiska perspektivet gör också att verkligheten då och då ritas om efter kartan, snarare än tvärtom. Indianerna beskrivs som genuint intresserade av jämställdhet, bland annat med stöd i att vissa indianstammar lät kvinnor rösta fram det styrande rådet av män. Samtidigt beskrivs den kvinnliga rösträtten i USA som ett sätt att kontrollera kvinnornas förtryck genom att låta dem att rösta mellan ett av två partier. Det amerikanska folkets stöd för andra världskriget ifrågasätts utifrån relativt blygsamma deserteringssiffror samtidigt som Maos revolutionsarmé utan vidare beskrivs ha ”stort folkligt stöd. Zinns måttstock är väldigt anpassningsbar.

Perspektivet döljer också de framgångar som faktiskt vunnits. Det faktum att de rika har en lika stor andel av rikedomarna idag som i början av 1900-talet framställs som att status quo har rådit under hela perioden. Men har inte den totala kakan växt ganska enormt under samma tid? 

Ju mer insatt man är i ett visst historiskt skeende, desto mer ifrågasättbar framstår också Zinns historieskrivning. Exempelvis hävdar Zinn att Kinas intåg i Koreakriget berodde på att amerikanska trupper krigade sig in över den kinesiska gränsen. Men enligt Jung Changs gedigna Mao-biografi (en tegelsten som väl utmanar Det amerikanska folkets historia) beskrivs istället hur Mao ända från start stötte Nordkoreas krig, för att vinna fördelar i ett strategiskt maktspel mot ryssarna. Efter att Nordkorea i stort sett var slaget pumpades kinesiska trupper in, mot Kim Il-Sungs önskan, och förlängde kriget i två år. Sådana diskrepanser fäller naturligtvis en skugga även över annan påstådd fakta i boken.

En delförklaring till den skeva historiebeskrivningen ligger i att Zinn aldrig verkar tänka tanken att människor – och framförallt organisationer - kan ha multipla mål och värderingar. Om en amerikansk politiker belyser hur ett visst krig är bra för affärerna tas det som intäkt för att kriget startats av affärsmässiga skäl. Men politiker har ju alltid försökt försvara sina åsikter ur en mängd olika perspektiv. Ett krig som startas av humanitära skäl har naturligtvis enklare att vinna stöd om befolkningen dessutom tror att det inte är skadligt för ekonomin.

Trots dessa invändningar är Zinns bok mycket intressant. Den belyser nya perspektiv och tar upp fakta som sällan lyfts fram i ljuset. Läses den med kritiska ögon kan den, som omslaget säger, vara ett välbehövligt motgift mot den normala historieskrivningen.

Amerikas historia är dess presidenter är ett uttryck som Zinn försöker bekämpa. I Sverige sägs ibland att Sveriges historia är dess konungars. Men precis som det bakom varje president har funnits miljontals vanliga medborgar som kämpat, gjort uppror och påverkats av presidentens beslut finns det i den svenska historien bönder, arbetare och förtryckta vars perspektiv sällan lyfts fram. Även svenska historieböcker lider av ett enormt fokus på konungar och adel. Frågan är vem som ska skriva Det svenska folkets historia?

Monday, July 2, 2012

Mytdödaren 1: Hälften av Greklands poliser röstar nynazistiskt

Under beteckningen "mytdödaren" tänker jag ta kål på moderna myter som florerar, både på nätet och i dagstidningar, och där upphovsmannen glömt att göra faktakollen.

En myt som florerat på internet ett bra tag nu är att 50 procent av poliserna i Grekland röstade på det nynazistiska partiet Gyllene gryning (länk, länk, länk, länk). Denna uppgift användes också i Aftonbladets ledare häromdagen, fast då om Atens poliser istället för Greklands. Uppgiften ska komma från den grekiska dagstidningen To Vima, men ingen källa ger någon direktlänk. Bara det är ett orostecken. Flera av källorna anger dock hur To Vima ska ha kommit fram till denna upptäckt.

Precis som alla moderna demokratier har Grekland valhemlighet. Hur kan To Vima då veta hur just poliser har röstat?

Det kan de naturligtvis inte. Däremot finns det ett intressant undantag i den atenska vallagen som gör att grekiska poliser inte behöver rösta där de bor. Om de tjänstgör utanför sin hemkommun kan de skriva upp sig på en speciell röstlista och istället rösta där de arbetar. I varje vallokal finns det därmed information om hur många utomstående poliser som röstat just där. Och i vallokalerna runt upploppspolisstationen Ellas var 20-30 procent av de röstande utomstående poliser. Där fick också Gyllene gryning många röster. Det handlar om 13-19 procent, jämfört med cirka 6 procent för riket som helhet.
Utgår man från antagandet att övriga väljare röstat exakt som rikssnittet innebär det att nästan hälften av poliserna röstade på Gyllene gryning. Men det förutsätter alltså att de övriga väljarna inte avviker alls från det nationella genomsnittet, vilket är ett högst osannolikt antagande.


Finns det något som tyder på att dessa väljare skulle avvika radikalt från snittet?

Ganska mycket skulle jag säga. Det faktum att mer än en femtedel av väljarna i dessa valdistrikt är utomstående poliser säger väl en hel del. Det handlar om stadsdelar i Aten som är hårt drabbade av upplopp och våldsamheter i samband med den ekonomiska krisen. Så hårt drabbade att poliser inkallade från andra kommuner utgör en mätbar och betydande minoritet i valen. Extremism odlas ofta där situationen känns hopplös. Och det gör den troligen för de invånare som får se sina stadsdelar förstöras i våldsamma upplopp.


Så för att sammanfatta:
Att femtio procent av Greklands poliser är nynazistiska bygger på en högst hypotetisk beräkning som utgår från antagandet att de atenare som fått se våldsamma upplopp slå sönder deras kvarter röstar exakt likadant som grekerna i övrigt. 

Sunday, July 1, 2012

Tillbaka till bloggandet

Det är sommar och återigen jobbar jag på Södermanlands Nyheter uppe i Nyköping. Jag skriver två texter om dagen men konstigt nog så gör det bara att suget att skriva än fler texter bara ökar. Så tänkte starta upp bloggandet igen, men en blandning av lite politiska texter och annat. Får se vad som kommer här.