Sunday, January 24, 2016

Vilken skuld bär afrikanerna för slavhandeln över Atlanten?

Jag inledde mitt bloggår med att göra en en resumé av förra årets bokår. 42 böcker blev det, med en lite väl stor övervikt för "pretentiösa tegelstenar" och lite väl lite skönlitteratur (om än mer än vanligt).

Som ett led i att försöka göra något mer av alla böcker jag läser tänkte jag att jag i år faktiskt skulle kunna skriva lite om dem efterhand. Och det är det som du läser nu.

Året har faktiskt rivstartat bokmässigt, med hela åtta utlästa böcker hittills. Det är allt från statsvetenskapliga avhandlingar till Bo Baldersson och Esaias Tegnér. Jag tänkte dock ägna det här inlägget åt en specifik bok, nämligen Dick Harrisons Slaveri, 1500-1800, den andra boken i hans trilogi om slavhandels historia. Den tredje ligger ännu och väntar på nattduksbordet.

För det första vill jag ge en stark rekommendation att läsa böckerna. Historia är bra av många anledningar, inte minst för att det sätter nutiden i perspektiv. Många fördomar om ”hur det var förr” sätts också på ända när man läser gediget forskningsmaterial. Slaveri har alltid förekommit, men storskaligt slaveri har varit rätt sällsynt. Historiskt har de flesta slavar varit ”hushållsslavar”, som tjänstgjort i privatpersoners hem. Det vi oftast förknippar med slaveri, stora jordbruk, plantager, pyramidbyggande, med mera, tillhör undantagen.

En annan av de viktiga poängerna är att det inte alltid har varit något negativt att vara slav. De egyptiska mamlukerna (slavsoldater) styrde riket i generationer och ansåg det vara en hederssak att de alla fötts och vuxit upp som slavar. I västerlandet i dag sätter vi stort värde på den formella friheten. I många äldre samhällen använde men i vardagstal samma ord för fattiga slavar och fria betjänter.  Många gick också in och ut ur slaveriet, antingen genom att köra sig fria eller bli frigivna.


Den kanske mest kontroversiella tesen i Harrisons bok är den som handlar om triangelhandeln. Till skillnad från många andra gör Harrison en tydlig poäng av afrikanernas egen skuld i slaveriet. När européerna kom till Västafrika (där handeln började) fanns redan ett etablerat slavsystem och härskare som glatt sålde sina medborgare till spanjorer och portugiser i utbyte mot värdefulla varor. Harrison noterar också att det fanns flera riken som sade tydligt nej, och därmed slapp dras in i handeln.

Den kanske tydligaste kritiken av denna hållning ges av Kitimbwa Sabuni på DN:s kultursida. "Harrison ger slavarna skulden" låter den väl tillspetsade rubriken (det är knappast de enskilda slavarna som Harrison avser har skuld). Sabuni påpekar att starka makter i alla tider härskat genom att söndra. Även när européerna kom till Amerika mutade man vissa indianstammar till att ställa upp på deras sida. Med Harrisons hållning har de förtryckta alltid skuld, hävdar han.

Det är ett starkt försvar, men min tolkning av Harrisons text är att han vill hävda att de afrikanska rikena faktiskt inte var i något underläge. Att ordna skeppsresor ner till Afrika var ett kostsamt och riskfyllt uppdrag. Att ge sig in i inlandet var närmast ett självmordsuppdrag, med sin lokalkännedom hade lokala stammar ett enormt övertag. Till denna bild kan man lägga att nordafrikanska städer som exempelvis Alger under närmare 300 år (1500-1800) tog enorma mängder slavar från européerna, som på grund av ekonomiska och militärstrategiska skäl aldrig hade makten att stoppa det. Maktförhållandena var inte så enkla som de kan verka.

Oavsett vem som har rätt kan det vara intressant att fundera över vad ordet "skuld" i denna debatt egentligen ska innebära. Båda Sabuni och Harrison rör sig på en väldigt hög abstraktionsnivå (afrikaner, européer, slavar, et cetera). En rätt banal iakttagelse, om man rör sig längre ner på abstraktionsstegen, är att varken den gemene afrikanen eller europén hade någon skuld i slaveriet. Besluten fattades av ett fåtal härskare och samvetslösa entreprenörer, såväl i Europa som i Afrika. Däremot, vilket säkert är relevant för uppfattningen av skuld, har Europa senare framträtt som en betydligt starkare ekonomisk makt, delvis på grund av slaveriet. Gemene afrikan fick betala genom att riskera slaveri, gemene europé fick billigare socker (och senare bomull).

Ur ett etiskt perspektiv kan det låta rimligt att det därmed finns en skuld att betala för Europa. Samtidigt ger det en hel del kontraintuitiva följder. Skulle exempelvis ett slaveri som inte gett ekonomisk avkastning därmed inte generera någon skuld? Och hur ska man se på ett land som Norge eller Island, som utsatts för mer slaveri än de bidragit till, men ändå kunnat bli väldigt rika? 

Jag har inte mycket till svar än, men mottager gärna idéer från folk med bättre koll på sådana frågor. Nu ska jag ge mig i kast med nästa bok, vilken det nu kan bli.

Saturday, January 9, 2016

Mitt bokår 2015

Den eminente Jesper Ahlin har gjort en liten odyssé över sitt bokår 2015, fyllt med tips på god läsning (eller avrådan från dålig) och intressanta kommentarer om läsupplevelserna. Jag är inte sämre än att jag kan stjäla en god idé rakt av.

Till skillnad från den gode Jesper behöver jag aldrig gå tillbaka och räkna hur många böcker jag läst. Till detta har jag ett google- dokument, där varje bok jag läst dokumenteras tillsammans med korta kommentarer och en siffra som indikerar antal böcker som hittills har lästs i år. Ordnung muss sein.

Sammantaget får 2015 sägas ha varit ett bra bokår. 42 böcker har lästs, 1 novell, 12 romaner, 25 fackböcker som rör politik och ideologi samt 4 övriga fackböcker. Politiken dominerar, både av intresse och eftersom det finns möjlighet att läsa dem i jobbet. Det jag är mest glad över är att jag ändå tagit mig tiden att läsa igenom en del skönlitteratur, något som jag i normala fall är ytterst dålig på. En bra lärdom inför nästa år är att försöka variera mitt läsande än mer. De böcker som fastnat är de som avvikit från mina normala läsupplevelser.

Särskilda omnämnanden
Två faktaböcker sticker ut. För det första Kongo av David van Reybrouk. En riktigt maffig tegelsten som jag köpte för något år sedan för att lära mig mer om det värsta kriget sedan andra världskriget (andra Kongokriget). Nu orkade jag till slut ta mig igenom den, och lärde mig massor om en del av världen som jag annars kan skamlöst lite om.

Ingen riktigt bra faktabok lämnar läsaren helt utan knäppa fakta. Visste ni till exempel att Kongos mest långlivade diktator, Mobutu Sese Seko, tvingade folk att avsäga sig sina förnamn för att de var en kolonial kvarleva, och i stället lät dem ta afrikansk-inspirerade "efterefternamn". Ett av få undantag var diktatorns fru, eftersom hon hade ett så vackert namn, Marie Antoinette. You can't make this shit up.

I samma aura av att lära mig mer om länderna i Centralafrika läste jag även en skönlitterär bok, En dag ska jag skriva om den här platsen, av Binyavanga Wainaina. En självbiografisk bok om Wainainas uppväxt i Kenya, och ett antal andra afrikanska länder. Gripande, men också lärorikt. Intressant för samtidsbetraktaren är Kinas allt större kulturella inflytande mot slutet av boken.

Den andra faktaboken som sticker ut är Confessions of a Sociopath  av pseudonymen M.E. Thomas. Boken är skriven av en sociopat som dels vill beskriva vad det innebär, men också förklara fördelarna med sociopater. Knäppt? Ja, och ibland känns de självrättfärdigande resonemangen minst sagt långsökta och osammanhängande. Intressant? Om!

Biografier/memoarer
Det blev många biografier i år. En av oss av Åsne Seierstad handlar om Breivik. Den är väldigt intressant för alla som vill gräva ner sig i honom som person och vad som drev honom, men Seierstad hade behövt en redaktör som skurit rejält i manus. ALLT ska med.

I am Malala av Malala Yousafzai ger en inblick både i talibanernas terrorvälde och hur det växer fram, samt ger en djupare förståelse för de oavsiktliga konsekvenserna av USA:s Afghanistankrig. Den personliga berättelsen är dessutom fängslande.

Läste två Karl Staafbiografier (i samlingen Karl Staaf, Fanförare, buffert och spottlåda av Hans Lindblad et al.) samt en Reaganbiografi (Reagan - en kontroversiell politiker av Karin Henriksson). De är bra och stabila verk men inte så mycket nytt om man är lite politiskt bevandrad sen innan.

Slutligen Reinfeldts memoar Halvvägs. Fast det är ingen memoar utan mest ett personligt brev som förklarar hur bra han är. Strunt i den.

Ideologi
På den ideologiska fronten har jag, likt Jesper, läst System of liberty av George H Smith om hur liberala frågeställningar hanterats genom århundraden. Det stora behovet historiskt av att försvara sig mot anklagelser om anarki belyses mycket noga, vilket var den största behållningen för mig.

Politiska ideologier i vår tid av Reidar Larsson är ett rätt fantasilöst standardverk som inte är bra till annat än att fräscha upp grundläggande kunskaper om olika ideologier. Den moderna klassikern Är svensken människa av Henrik Berggren och Lars Trägårdh däremot är oumbärlig om man ska förstå modern svensk politisk debatt, och då inte minst begreppet statsindividualism.

Sista boken i detta spektrum var Ekonomiska sofismer  av Frederic Bastiat. Bastiat är en rabiat frihandelsförespråkare som med absurda liknelser förklarar varför protektionism är dåligt.

Skönlitteratur
Utöver Wainainas bok i "särskilda omnämnanden" läste jag Kallocain av Karin Boye, hennes dystopiska roman om kemisten Kall som uppfinner ett sanningsserum åt världsstaten som han bor i. I samband med detta dammade jag av 1984 av George Orwell och överraskades positivt av hur väl den lagrats. Boken är betydligt mer raffinerad och genomtänkt än alla andra dystopier jag läst. Det ska nog bli fler dystopier 2016. Även om formen till det yttre verkar handla om samhällssystem säger de oftast mer om författarnas syn på människan och dennes drivkrafter.

Jag läste Evighetens Rand av Ken Follet, den tredje och sista delen av århundradet-trilogin där vi får följa ett antal familjer och karaktärer genom hela 1900-talet. Tredje delen är tyvärr den sämsta. Follet är grymt enkelspårig i sina karaktärer, inte minst när det vankas romans. Det blir upprepande. Ändå är det ett spännande sätt att uppleva vår historia. Jesper, som läser en faktabok om 1900-talet, skulle jag exempelvis tipsa att fortsätta med denna för ett annat perspektiv.

Tre stycken böcker som lyfts upp som rena mästerverk gjorde mig besviken. Dels Lena Anderssons två böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. Första boken handlar om Ester Nilsson som blir kär i ett svin som bara utnyttjar henne. Hon vill aldrig inse detta och vi får följa hennes smärtsamma jojo-förhållande med honom. Levde inte upp till förväntningarna, men klart läsvärd. På den andra boken har jag i mitt dokument enbart skrivit: "Som första boken, men dubbelt så lång och med ny man. Tjatigt".

Den tredje boken som underpresterade var Jonathan Franzéns Frihet. En 700 sidor tegelsten om några vanliga människors liv som inte är särskilt intressanta. Den har sina guldkorn, men nej.

Gröna gården av Victor Barth-Kron var en rolig politisk satir, men ibland genom att slå in lite väl öppna dörrar. Läste den natten före mitt bröllop för att jag inte kunde somna. Funkade inte som sömnpiller, men kan ju haft med annan anspänning att göra...

The Raven boys av Maggie Stiefvater tillhör verkligen inte den typ av böcker jag brukar läsa. "Young adults" tror jag den står under. Övernaturliga fenomen i kombination med en förutspådd kärlekshistoria. Första delen av tre.

The casual vacancy var J.K. Rowlings första försök att skriva något annat än Harry Potter. En smått humoristisk bok om ett litet småsamhälle där ett dödsfall leder till stora konflikter om framtiden.

Året avslutades bra med två skönlitterära böcker. Dels Han är tillbaka av Timur Vermes. En satirbok där Hitler vaknar upp i Tyskland 2013. Bitande satir och ibland skrattar man högt. Dels Jurassic Park av Michael Chrichton. När jag var liten tyckte jag filmen var det bästa som hänt sen skivat bröd. Filmen följer boken rätt bra (men inte lika bra som första manusutkastet, om någon vill nörda ner sig totalt...), men i boken får man mer insikt i de olika karaktärerna och hur författaren tänkt sig kring ön. Väl värt sin läsning.

Politik
Så till den stora blaffan, politik. Där läste jag Andreas Johansson Heinös bok Farväl till folkhemmet, om svensk invandringsdebatt de senaste 50 seklerna. Tar effektivt död på myten att "frågan aldrig fått diskuteras", men lyfter samtidigt upp bristerna i debatten. Susanna Birgerssons Det som förloras utåt ska vinnas inåt är på samma tema, migrationsdebatten. Intressant genomgång av skillnaderna mellan Danmark och Sverige. Inte minst tar den upp ett historiskt perspektiv på varför våra två grannländer skiljer sig så radikalt. Sist på integrations-/migrationsfronten läste jag Nima Sanandajis Att skapa egna möjligheter om företagandets roll för integrationen.

Två böcker handlade om säkerhet och försvar. Natos framtid efter Ukraina av Pål Jonsson är en grundläggande debattbok för ett Nato-medlemskap. Svenska säkerhetsstrategier av Jacob Westberg behandlar hur Sverige genom åren har försökt bygga upp sin säkerhet. Den belyser att bakom begreppet "neutralitetspolitik" ligger en mängd olika strategier, varav Sverige valt att tillämpa olika i olika tider.

Ett antal böcker handlade om tillväxt och välstånd. Andreas Bergh försöker i Sweden and the revival of the capitalist welfare state visa att den svenska välfärdsstaten i grunden vilar på kapitalistiska principer och att det är därför den varit så framgångsrik. Boken Inclusive growth in Europe är en antologi med Wennberg och Ehrling som redaktörer. Den handlar om hur de människor som inte fått ta del av de senaste decenniernas tillväxt och hur arbetsmarknaden kan anpassa sig för att inkludera även dem. Virtues in entreprenuership (Nils Karlsson et al) var en rätt oklar bok för min del. Handlar om vikten av goda dygder för entreprenörskap. Lite öppna dörrar, men kan säkert vara nyttig läsning för dem som tror att economic man är en beskrivning av faktiska människor.

En bra bok från vänster var Vi bara lyder av Ronald Paulsen som är en studie av dagens arbetsförmedling. Detta byråkrati- och kontrollmonster borde uppröra också liberaler, fast de troligtvis inte delar Paulsens samhällsanalys. En annan vänsterbok var Eurafrika  av Peo Hansen som försöker måla upp EU som en fortsättning på kolonialismen. Det är en väl tilldragen analys, men boken visar hur viktigt Afrika var för EU:s grundare. Även Slutet på yttrandefriheten av numera avlidna Lennart Lundquist attackerar från vänster, inte minst med Lundquists karaktäristiska angrepp på ekonomismen. Boken belyser vikten av visselblåsare och hur dessa motarbetas allt mer effektivt.

Boken Why aren't more women in science av Ceci och Williams et al får sägas ha den mest upplysande titeln, med många intressanta vinklar på problemet. Den svenska skulden av Konjunkturrådet var en likaledes väldigt informativ bok, denna gång om svenska skuldproblematik.

Fler kortare debattböcker av varierande kvalité slank ner. Lita på läraren av Lars Lagheim visar på behovet av att lärare självständigt, utan pekpinnar, ska få bedöma sina elever. Universitetsreform av Björnsson et al argumenterar för en grundläggande omorganisering av svenska lärosäten för att göra dem autonoma på riktigt. Klassresan (redaktörer Tobias Krantz och Karin Rebas) handlar om vikten av klassresor, och vill särskilt betona hur viktiga vissa normer och värderingar är för att de ska kunna ske. Så får vi fler och billigare hyresrätter av Gunnar Ivarsson et al har också en rätt självförklarande titel. Mycket intressanta fakta, även om förslagen kanske är lite naiva.

Övrigt

Vad finns då kvar? Bortbytingen av Selma Lagerlöf var den enda novellen. Den kan man nog vänta med tills man har barn att läsa den för, men det är en del av svenskt kulturarv som kan vara kul att ta del av.

Nästa år då?

Så hur sammanfattar man det? Ett bra bokår tycker jag, fast nästa år ska jag nog försöka läsa lite fler fackböcker inom andra områden än politik. Lite mer historia framförallt kanske. Har redan börjat bra med Dick Harrisons slaveritrilogi. På bordet ligger också Västerlandets idéhistoria 1800-1950 som Magnus Jernkrok tipsat om. Hoppas därtill fortsätta läsa mer skönlitteratur. Har ni tips? Bara skölj över mig med dem!


Böcker från bokåret 2015
Andersson, Lena. Egenmäktigt förfarande.
Andersson, Lena. Utan personligt ansvar. 
Barth-Kron, Viktor. Gröna gården. 
Bastiat, Frederic. Ekonomiska sofismer.
Berggren, Henrik och Trägård, Lars . Är svensken människa?
Bergh, Andreas. Sweden and the revival of the capitalist welfare state.
Birgersson, Susanna. Det som förloras utåt ska vinnas inåt.
Boye, Karin. Kallocain.
Björnsson, Anders et al. Universitetsreform.
Ceci, Stephen och Williams, Wendy (red). Why aren't more women in science.
Chrichton, Michael. Jurassic park. 
Ehrling, Gabriel och Wennberg, Karl (red). Inclusive growth in Europe.
Follet, Ken. Evighetens rand.
Franzén, Jonathan. Frihet.
George, Smith. The system of liberty.
Hansen, Peo. Eurafrika.
Henriksson, Karin. Reagan - en kontroversiell politiker.
Holmberg, Håkan et al. Karl Staaf: arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator.
Ivarsson, Gunnar et al. Så får vi fler och billigare hyresrätter. 
Johansson Heinö, Andreas. Farväl till folkhemmet.
Jonson, Pål. Natos framtid efter Ukraina.
Karlsson, Nils et al. Virtues in entrepreneurship.
Konjunkturrådet. Den svenska skulden.
Krantz, Tobias och Rebas, Karin (red). Klassresan. 
Lagerlöf, Selma. Bortbytingen.
Lagheim, Lars. Lita på läraren. 
Larsson, Reidar. Politiska ideologier i vår tid.
Lindblad, Hans. Staaf, försvaret och demokratin.
Lundquist, Lennart. Slutet på yttrandefriheten.
Orwell, George. 1984.
Paulsen, Ronald. Vi bara lyder. 
Reinfeldt, Fredrik. Halvvägs.
Reybrouk, David van. Kongo.
Rowling, J.K. The casual vacancy. 
Sanandaji, Nima. Att skapa egna möjligheter.
Seierstad, Åsne. En av oss.
Stiefvater, Maggie. The raven boys. 
Thomas, M.E. Confessions of a sociopath. 
Vermes, Timur. Han är tillbaka. 
Wainaina, Binyavanga. En dag ska jag skriva om den här platsen. 
Westberg, Jacob. Svenska säkerhetsstrategier.
Yousafzai, Malala. I am Malala.