Går Europa mot en ny gryning?

Det har gått flera månader utan att tidningarna toppats av krisrubriker om hetsiga EU-toppmöten och förestående statsbankrutt i de sydeuropeiska länderna. Är krisen över eller har vi, som Henrik Alexandersson påstår, att vi vant oss så mycket vid krisläget att vi inte längre reagerar? Sanningen ligger troligtvis någonstans där emellan.

Positivt för 2012 är dock att den negativa tillväxtspiralen i EU verkar ha vänt. Många har skyllt krisen på oansvariga regeringar som ödslat med pengarna, men att klara budgeten när BNP plötsligt, som i Greklands fall, störtdyker med 15 procent får väl närmast betraktas som omöjligt. Speciellt eftersom alltfler behöver ekonomisk hjälp. EU-krisen är i grunden en tillväxtkris. Därför är följande siffror från PIIGS-länderna väldigt glädjande. Fyra av fem länder uppvisar återigen stigande välfärd:

Det enda undantaget är, tyvärr, Grekland som återigen uppvisar negativa tillväxttal. Det är dock tydligt att den negativa utvecklingen börjat plana ut, om än kanske ett år senare än för de andra krisländerna. Den  negativa spiralen går långsammare och kanske är en vändning därför på väg?

Visst är konjunkturen fortfarande dålig inom Europa, men krisländerna är inte längre fallande knivar utan knetar i de flesta fall sakta på uppåt.

Att vara nyliberal men ändå inte - min analys av Centerpartiets idéprogram

Det har varit mycket ståhej i media runt förslaget till Centerpartiets idéprogram. Här kommer min korta analys:

Centerpartiet har blivit nyliberalt, hävdar vissa debattörer och skribenter. Det är vi inte alls, säger centerpartisterna, som försvarar sig med att programmet slår fast rätten till sjukvård, utbildning och mycket annat. Det stora problemet är att båda har rätt.

Visst är stora delar av idéprogramsförslaget en beskrivning av vad staten ska garantera sina medborgare. Trygghet, allmän välfärd et cetera. Samtidigt utgår programförslaget från starka ideologiska markeringar, som inte kan beskrivas som något annat än nyliberala. Så här skriver exempelvis idéprogramsgruppen i ett av de inledande styckena:

"Centerpartiet anser att en människas frihet i grunden endast kan begränsas av hänsyn till andra människors lika rätt till frihet. Alla människor ska ha rätt att göra egna livsval så länge de inte skadar någon eller begränsar andra människors frihet." s.6

En människas frihet får alltså endast begränsas av att de inte skadar eller begränsar andras frihet. Något som normalt sett innebär en nattväktarstat. Eller nyliberalism som det också kallas. Inte undra på att media och medlemmar blir förvirrade. Senare i programmet skriver gruppen så här om statens roll:

"Staten finns i grunden till för att försvara människors fri- och rättigheter. Samtidigt kan staten, om den överskrider sina befogenheter, eller tar allt för stora resurser i anspråk, inskränka dessa fri- och rättigheter. Centerpartiet anser därför att staten bör vara så liten som möjligt." (min kursivering)  s.11

Frågan är hur en stat som är så liten som möjligt ska kombineras med en välfärdsstat som garanterar vård, utbildning, omsorg och mycket mer till alla medborgare. Det går inte ihop. Centerpartiets idéprogramsgrupp har i sitt försök att bli "så tydliga som möjligt" drivit den ideologiska beskrivningen till en så extrem nivå att den blivit ett nyliberalt manifesto. Samtidigt har gruppen bevarat många socialliberala inslag från tidiga program, vilket skapat en otydlig röra där ideologi och förslag spretar åt helt olika håll. En sammanfattning av programmet skulle kunna se ut så här.

"Vi i Centerpartiet är i grunden nyliberaler, men råkar samtidigt tycka att staten ska garantera följande saker: fri och allmän sjukvård, fri och allmän utbildning, fri och allmän äldreomsorg, grundläggande levnadsstandard, allemansrätten, goda förutsättningar i alla delar av landet, servicen på landsbygden, jämställdhet mellan kvinnor och män, att förhindra diskriminering, rent vatten, bra luft, en progressiv miljöpolitik, ett levande civilsamhälle samt en del andra saker. Men staten ska samtidigt vara så liten som det bara går."

Den stora utmaningen när det gäller att skriva om programmet handlar därför inte om perifera frågor som månggifte eller arvsrätt, utan om att beskriva partiets ideologi så att den stämmer överens med de värderingar värderingar och idéer man i övrigt ger intryck av. För bortom de ideologiska markeringar är programförslaget program, där staten ska finnas till av en mängd olika skäl; för att utjämna förutsättningarna mellan folk genom att tillgodose en allmän välfärd, hindra diskriminering och garantera service på landsbygden, för att föra en aktiv miljöpolitik och för garantera alla en skälig levnadsstandard. Med det följer per automatik att individens frihet kan begränsas till förmån för dessa mål, allt annat vore ohållbart. 

"Vi i Centerpartiet har alltid velat och kommer alltid att vela", ska Gunnar Hedlund en gång i tiden ha sagt. Det nya förslaget till idéprogram är inte annorlunda. Ska Centerpartiet bli tydliga måste "vi är nyliberaler, men..." tas bort och ersättas med en tydlig ideologisk grund som går ihop med partiets värderingar, "vi är socialliberaler, därför att...".

Som fan läser bibeln - eller som Aftonbladet läser Centerpartiets idéprogram.

Jag har inte köpt en kvällstidning på åratal. Av goda skäl. Den sensationsjournalistik, byggd på lösa faktamässiga grunder, som genomsyrar kvällspressen ligger inte långt från skvallertidningars fiktion. Dagens ledartext om Centerpartiets idéprogram är inget undantag. Anders Lindberg har lyckats koka ihop ett sammelsurium av halvsanningar, skarvningar och direkta lögner för att få programmet att framstå som så radikalt och ensidigt som möjligt. Låt oss gå igenom texten och se hur den håller för fakta.

Anders Lindberg beskriver idéprogrammet som "ideologiskt renlärigt. Centerpartiet kallar sig liberalt men frågan är om inte libertarianskt vore en bättre beteckning." Detta förstärks i slutet av ledaren med texten "Programmet rör sig i en politisk idévärld där skatt i grunden är stöld och staten existerar eftersom medborgarna avstått makt i utbyte mot beskydd."

Så låt oss läsa vad det står i idéprogrammet om skatt och om statens roll. Vi börjar med skatt:

"Det offentliga samhället har rätt att beskatta medborgarna för att finansiera gemensamma offentliga angelägenheter. Beskattning begränsar dock människors självbestämmande, och därför måste skattemedel användas varsamt så att de bidrar till att stärka människors frihet och självbestämmande." (s.6)

Det lät ju liberalt förvisso, men "skatt är stöld"? Ganska långt därifrån. Tvärtom framhålls ju behovet av offentliga angelägenheter och senare i programmet framhålls också hur regionernas beskattningsrätt ger dem möjlighet att utvecklas utifrån sina egna behov.

"Genom decentraliserad lagstiftnings- och beskattningsrätt får varje del av Sverige redskap för att kunna utvecklas utifrån sina förutsättningar."

Så där får Anders Lindberg direkt underkänt. Står det någonstans då att staten i grunden existerar för att  "medborgarna avstått makt i utbyte mot beskydd."? På sidan 11 i idéprogrammet finns väl den närmaste formuleringen:

"Staten finns i grunden till för att försvara människors fri- och rättigheter." (s.11)

Men Lindbergs tolkning faller hårt om man betänker vilka fri- och rättigheter det är som behandlas i programmet.

Människor har en rad grundläggande behov. Mat, kläder, tak över huvudet och vård i händelse av sjukdom är exempel på nödvändigheter som alla ska ha rätt till. (s.6)

Rätten till rent vatten, ren luft och en giftfri miljö är grunden för liv och hälsa. (s.6)

Diskriminering hindrar människor från att förverkliga sin fulla potential, därför kan diskriminering 

aldrig accepteras. Alla människor har samma grundläggande rättigheter. (s.7)

Bara för att nämna några. Återigen är programmet hyfsat liberalt, men långt ifrån den nattväktarstatslibertarianism som Anders Lindberg försöker få det att verka som.

Den här typen av direkt felaktigheter om programmet blandas hejvilt med förslag som tas bort från sin kontext för att verka betydligt mer radikala än de i verkligheten är. Som exempelvis skriver Lindberg så här: "Centerpartiet öppnar även för att ta bort skolplikten [och] avskaffa anställningsskyddet. Dessa förslag beskrivs också som direkt verklighetsfrämmande att implementera i praktisk politik. Men satta i sin kontext är de betydligt mildare. Så här lyder idéprogrammets text om skolplikten:

"I ett tillstånd av globalitet där arbetsmarknaden vidgats till att omfatta hela världen är det omodernt att garantera barnens rätt till utbildning genom att mäta tiden i klassrummet" och därför anser Centerpartiet"att dagens skolplikt, som utgår från barnets plikt att gå i skolan, bör förändras till en läroplikt". (s.14)

Skolplikten ska alltså tas bort, men den ska ersättas med en läroplikt. Så har det exempelvis sett ut i Danmark de senaste 198 åren. Lindberg som avvisar förslaget som "verklighetsfrämmande" kanske skulle ta sig en resa över Öresundsbron?

Vad gäller att avskaffa anställningsskydd står det såhär i programmet:
"Centerpartiet eftersträvar en modell där spelreglerna för arbetsmarknaden fastställs av arbetsmarknadens parter i stället för genom lagstiftning. Detta skapar en mer flexibel och långsiktigt hållbar arbetsmarknad. Det innebär också att delar av den lagstiftning som omgärdar arbetsmarknaden behöver avvecklas."

Eller som den här politiken var känd fram till mitten av 70-talet: "den svenska modellen". Än idag är Sverige ett av få länder som exempelvis inte har någon minimilön och där anställningsskyddet till stor del regleras utanför lagen.

Vad som är än mer befläckande än att Lindberg inte verkar ha brytt sig om att läsa igenom idéprogrammet är att han inte heller verkar ha förstått vad ett idéprogram är för något. Detta trots att han i kommentarsfältet länkar till en sida som förklarar skillnaden mellan idéprogram och partiprogram. Idéprogrammet, som detta är, beskriver de visioner och utopier som partiet arbetar gentemot. Partiprogrammet är det praktiska handlingsprogrammet som förklarar den politik som skulle kunna genomföras under överskådlig tid. Ändå behandlar Lindberg förslagen som om de vore dagspolitiska utspel och kallar programmet genomgående för "partiprogram".

"Förslaget till partiprogram är politisk teori på hög nivå, de stora filosoferna talar mellan raderna, men som praktisk politik är det helt verklighetsfrämmande."

Japp. Eftersom det inte är menat som praktisk politik är det kanske inte så konstigt. 

Att skriva en ledare om Centerpartiets idéprogram utan att varken ha läst igenom programmet ordentligt eller förstått meningen med programmet var kanske inte så lyckat ändå?


Som en liten sidonotering tycker jag att idéprogrammet i grunden är bra. Det är liberalt (men knappast libertarianskt) och många av de saker som upprör Anders Lindberg (typ att folk bör få gifta sig med vilka de vill och själv välja vem som ska ärva dem) tycker jag borde vara självklart redan idag. Lite finslipning så kan det bli riktigt bra.

Walraff återuppstår

Günter Walraff är en fascinerande person. På 60-talet revolutionerade han journalistiken genom att arbeta under-cover i olika storföretag och avslöja oegentligheter. Ordet wallraffa betyder än i dag att journalister arbetar under falsk identitet. Utöver sina journalistiska gärningar har han torterats och suttit 14 månader i fängelse efter att ha demonstrerat mot militärregimen i Grekland.  Nyligen kom han ut med en ny bok Rapport från vår sköna nya värld med åtta färska reportage.

Merparten av reportagen bygger på klassiskt wallraffande. Den 70-årige Wallraff lyckas göra trovärdiga utklädnader som den somaliska flyktingen Kwami eller den 49-åriga telefonförsäljaren Michael. Han infiltrerar Lidls brödfabriker och telefonförsäljningsbolag och ger sig ut i det tyska samhället som svart och som hemlös.

Boken är spännande och visar ibland på en häpnadsväckande fräckhet. Folk som öppet är rasistiska och telefonförsäljare som öppet bedrar sina kunder. Perspektivet är jordnära och ger en vardaglig bild av livet för de som befinner sig på samhällets botten.

Upplägget på boken hade dock önskat mer. Wallraff driver i grunden en tes, att globaliseringen och liberaliseringen vridit tillbaka fackförbundens landvinningar och skapat en stor grupp som arbetar under tidigkapitalistiska förhållanden. Sex av de åtta reportagen sorterar under detta tema, men de två första i boken behandlar rasism och hemlöshet. Det passar inte riktigt in. Samtidigt är det dessa reportage som på många sätt är de mest intressanta. De bygger nästan enbart på hans egna erfarenheter som förklädd journalist, medan de övriga i boken i högre grad bygger på andrahandsuppgifter och statistik. Sådant kan andra än Wallraff göra med större finess.

Bok ger en intressant inblick i samhällets botten. Att strukturen inte är perfekt och att vissa reportage håller lägre kvalité kan man ha överseende med. Än idag finns det ingen som wallraffar så bra som Wallraff.

Att gå över gränsen

SvD Brännpunkt publicerar idag en artikel från en bitter stockholmare som vägrar tro att Malmö kunde få Eurovision på ärlig väg. Det ser han som så osannolikt att artikeln avslutas med långa insinuationer om att Percy Nilsson och Huga Stenbeck mutat till sig finalen från SvT. Naturligtvis finns inga belägg. Det är personangrepp och det är lågt.

Hur tänker SvD när de publicerar mutanklagelser på sin opinionssida utan att det backas upp av någon fakta?

Utöver det dryper artikeln av låga angrepp. Malmös erfarenhet av att hålla internationella arrangemang exemplifieras med att vara först med "squash i glasbur". Kanske hade värdskapet för handbolls-vm varit en mer ärlig jämförelse. Och arenan, som i storlek är att jämföra med Globen, omskrivs som "den typ tjugonde största". Berglund frågar också i hur många vinklar man kan filma Turning Torso, som om det inte fanns något annat av värde i staden (den där bron till exempel). För de som aldrig varit utanför tullarna kanske det är roligt.

De som faktiskt är intresserade av fakta, till exempel varför Friends Arenas storlek passar melodifestivalen men inte Eurovision, kan läsa SvT:s egen motivering här. De som vill ha tjuvnyp från bittra stockholmare och ogrundade mutanklagelser kan läsa SvD.

Tramsundersökning från SOM-institutet

TT rapporterar idag att Melodifestivalen är vår tredje vanligaste ritual i Sverige, slagen enbart av att fira midsommar och den egna födelsedagen. Högtider som nationaldagen, första maj och att fira skolavslutning hamnar efter. Bland annat DN rapporterar vidare.
Vad som inte sägs är att undersökningen bygger på att de intervjuade fått en lista på ritualer och sedan kryssat i vilka av dessa som firades förra året. Men SOM-institutet verkar ha glömt bort några stycken. Jul, påsk, nyår och lucia bara för att nämna ett fåtal. Det kanske kan ha påverkat resultatet?

Recension: Det amerikanska folkets historia

Ha. Blev inte någon fart på bloggandet direkt. Här kommer dock en recension av ”Det amerikanska folkets historia”, en bok som jag fick i födelsedagspresent i år.

We are the 99 percent, skanderade demonstranterna utanför Wall street i fjol, i protest mot ett politiskt system som de upplever gynnar ett fåtal på massornas bekostnad. Men redan 1980 skrev Howard Zinn ”Det amerikanska folkets historia” där han, enligt sina egna ord, avser att beskriva historien utifrån de 99 procentens perspektiv. Det är de fattiga vita, de svarta, arbetarna, kvinnorna, indianerna och medelklassens vardag och kamp som han försöker belysa, snarare än presidenternas och de rika affärsmännens. Utgångspunkten är att USA:s historia inte är dess presidenters, utan dess folk.

Till en början är Zinns bok spännande. Det som ofta är parenteser eller bisatser i de konventionella historieböckerna lyfts upp till centrala fakta och genomgripande perspektiv. Colombus brutala slakt av indiander beskrivs utifrån resornas syfte att föra hem guld. Det amerikanska frihetskriget och självständighetsförklaringen beskrivs utifrån de fördelar som dessa gav åt de privilegierade grundlagsfäderna. Merparten av USA:s alla krig beskrivs utifrån affärsintressen. Att Colombus resor finansierades i vinstsyfte eller att grundlagsfäderna var rikemän är knappast nyheter, men när dessa fakta blir centrala för framställningen förändras historien. Det är spännande och ögonöppnande.

Emellanåt lyfts också nya fakta fram som, i alla fall jag, inte har hört förut.  Exempelvis visar Zinn att de många slavupproren i sydstaterna ofta understöddes av både vita tjänare (som också levde under slavliknande förhållanden) och fattiga vita arbetare. Genom noggrann historisk statistik visar han också de enorma deserteringar som präglat nästan alla amerikanska krig från frihetskriget och framåt.

I grunden är det en tragisk historia om de svaga gruppernas ständigt misslyckade kamp. Samtidigt bottnar den i en positiv människosyn. Historiskt är det inte vita som förtryckt svarta eller män som förtryckt kvinnor, utan en liten vit elit som förtryckt majoriteten. Även om de stora massorna enligt Zinn i många fall ger med sig och stöttar förtrycket finns det otaliga fall av motsatsen. Missnöjet bubblar ständigt under ytan.

Efter de första hundra sidorna blir boken dock plågsamt repetetiv. Efter amerikanska inbördeskriget handlar boken nästan uteslutande om strejker, arbetaruppror och misstro mot politiken från massorna, samtidigt som ledarna startar krig och genomför reformer för att kontrollera de fattiga. Förutsägbarheten är stor.

Det socialistiska perspektivet gör också att verkligheten då och då ritas om efter kartan, snarare än tvärtom. Indianerna beskrivs som genuint intresserade av jämställdhet, bland annat med stöd i att vissa indianstammar lät kvinnor rösta fram det styrande rådet av män. Samtidigt beskrivs den kvinnliga rösträtten i USA som ett sätt att kontrollera kvinnornas förtryck genom att låta dem att rösta mellan ett av två partier. Det amerikanska folkets stöd för andra världskriget ifrågasätts utifrån relativt blygsamma deserteringssiffror samtidigt som Maos revolutionsarmé utan vidare beskrivs ha ”stort folkligt stöd. Zinns måttstock är väldigt anpassningsbar.

Perspektivet döljer också de framgångar som faktiskt vunnits. Det faktum att de rika har en lika stor andel av rikedomarna idag som i början av 1900-talet framställs som att status quo har rådit under hela perioden. Men har inte den totala kakan växt ganska enormt under samma tid? 

Ju mer insatt man är i ett visst historiskt skeende, desto mer ifrågasättbar framstår också Zinns historieskrivning. Exempelvis hävdar Zinn att Kinas intåg i Koreakriget berodde på att amerikanska trupper krigade sig in över den kinesiska gränsen. Men enligt Jung Changs gedigna Mao-biografi (en tegelsten som väl utmanar Det amerikanska folkets historia) beskrivs istället hur Mao ända från start stötte Nordkoreas krig, för att vinna fördelar i ett strategiskt maktspel mot ryssarna. Efter att Nordkorea i stort sett var slaget pumpades kinesiska trupper in, mot Kim Il-Sungs önskan, och förlängde kriget i två år. Sådana diskrepanser fäller naturligtvis en skugga även över annan påstådd fakta i boken.

En delförklaring till den skeva historiebeskrivningen ligger i att Zinn aldrig verkar tänka tanken att människor – och framförallt organisationer - kan ha multipla mål och värderingar. Om en amerikansk politiker belyser hur ett visst krig är bra för affärerna tas det som intäkt för att kriget startats av affärsmässiga skäl. Men politiker har ju alltid försökt försvara sina åsikter ur en mängd olika perspektiv. Ett krig som startas av humanitära skäl har naturligtvis enklare att vinna stöd om befolkningen dessutom tror att det inte är skadligt för ekonomin.

Trots dessa invändningar är Zinns bok mycket intressant. Den belyser nya perspektiv och tar upp fakta som sällan lyfts fram i ljuset. Läses den med kritiska ögon kan den, som omslaget säger, vara ett välbehövligt motgift mot den normala historieskrivningen.

Amerikas historia är dess presidenter är ett uttryck som Zinn försöker bekämpa. I Sverige sägs ibland att Sveriges historia är dess konungars. Men precis som det bakom varje president har funnits miljontals vanliga medborgar som kämpat, gjort uppror och påverkats av presidentens beslut finns det i den svenska historien bönder, arbetare och förtryckta vars perspektiv sällan lyfts fram. Även svenska historieböcker lider av ett enormt fokus på konungar och adel. Frågan är vem som ska skriva Det svenska folkets historia?