Den 29:e maj skrev jag en ledare om FRA. Innehållet var mest ett beklagande över att frågan knappt fått något mediautrymme sedan den bordlades och att ingen, vare sig från oppositionen eller majoriteten, verkade vilja ta i frågan. Att förslaget skulle gå igenom såg jag som oundvikligt.
Den sista delen av analysen borde jag påmint mig själv om när jag den 13:e juni kom tillbaka från en kortsemester i Italien. Från att ha varit dödstyst när ledaren skrevs pågick nu debatten för fullt, i tidningar, i tv och framförallt i bloggosfären. Idén att fyra ledamöter skulle rösta emot verkade plötsligt trolig och, måste medges, jag drogs också med i denna tro.
Om något sådant hade skett hade det varit mirakulöst. Lika stor skuld som man lägger på partipiskor och tryck från riksdagsgrupperna måste man lägga på de enskilda ledamöterna, även de som hotade att rösta nej och även de som gjorde det. Alla borgerliga riksdagsledamöter, med undantag för Fredrick Federley, har en sak gemensamt. För ett år sedan satt de i kammaren och röstade ja. I över 360 dagar satt de sedan och rullade tummarna och sa inte ett ljud. Detta gäller även Birgitta Olsson som avstod sin röst och Camilla Lindberg som röstade emot. Ingen lyfte så mycket som ett finger för att kämpa mot FRA.
Jag kan till och med ha viss förståelse för partigruppernas och partiledarnas tryck på de ledamöter som hotade att rösta nej. Självklart är jag för att de folkvalda ska börja ta större personligt ansvar, våga stå upp mot regeringen och visa att de inte alltid håller med. Men när någon kommer i elfte timmen, efter att tidigare ha röstat ja och aldrig yppat ett ord om motsatsen, då har man inte utnyttjat sin ledamotsroll på ett ansvarsfullt sätt. Att partierna inte kan acceptera ett sådan ad hoc-beteende känns faktiskt, hur illa det än kan låta, rätt rimligt. Hade någon av personerna haft ett allvarligt engagemang mot FRA-lagen hade de varit tvungna att ta upp frågan och deklarera avsikten att rösta nej långt innan. Ingen valde att ta upp den bollen.
I jämförelse med hur jag trodde att FRA-debatten skulle gå när jag för två veckor sedan skrev min ledare måste jag dock säga att den största segraren är piratpartiet, och alla andra integritetsförkämpar (dit jag även räknar mig själv). Att FRA skulle gå igenom måste, så här i efterhand, ses som oundvikligt. Dock har man lyckats visa upp en enorm kämpaglöd, visat att man har stort stöd bland folket och även bland många politiker.
Inte minst gäller detta de politiska ungdomsförbunden. Samtliga sju ställde sig bakom kravet på att dra tillbaka lagen. Fem av ordförandena, de för SSU, LUF, CUF, MUF och GU, skrev en gemensam artikel och stödde aktivt kampen i media.
Ungdomsförbunden har stor påverkan på sina partier. Självklart får vi inte igenom allt, i så fall hade ju inte partierna själva haft någon makt. Men även för den som inte delar min optimistiska syn på den punkten bör kunna titta framåt. Där Niklas Wykman, förbundsordförande för MUF, befinner sig idag är samma situation som Reinfeldt befann sig i bara åtta år innan han valdes till partiledare, bara elva år innan han blev statsminister. I samtliga förbund växer det nu fram en ny generation politiker som alla är väldrillade med integritetsförkämparnas argument. Om 10 år kommer de vara en stark kraft även i riksdagen. Om 20-30 år är det de som kommer leda partierna.
Samma sak gäller för befolkningen i stort. Det är ingen hemlighet att dessa frågor är som störst bland de yngsta. Den framtida väljarkåren, den som politikerna måste ta hänsyn till, är betydligt mycket mer engagerade, pålästa och intresserade i integritetsfrågan. Mycket tack vara det arbete som piratpartiet har utfört.
Jag tror inte att vi blir av med FRA på kort sikt. Som önsketänkare hoppas jag att det kan skrotas redan vid kontrollstationen 2011. Här gäller det att ligga på och fortsätta det fantastiska arbete man redan utfört. Vid varje anfall mot Sverige utomlands, vid varje hackerattack mot svenska intressen, kort sagt varje gång något händer som förespråkarna sa att lagen skulle förhindra, gäller det att vara framme. Likväl gäller det att kontinuerligt ställa den smärtsamma frågan: vad har FRA gjort för konkret nytta? Det är en fråga man inte kommer klara att svara på. Det trubbiga söksystem man bygger upp är alltför lätt att kringgå och alltför svårt att rikta in på relevant information. 250 000 sökord ska man använda! Det är ingen liten sållning det.
Så även om piratpartister och integritetsförespråkare i stort förlorat slaget om FRA, ser det ljust ut för framtiden. Men då gäller det att man tänker långsiktigt, något jag säkerligen kommer komma tillbaka till senare.
Etiketter: FRA
