Monday, October 10, 2016

Varför är våra politiker så dåliga retoriker?

Jaha, så har det varit ännu en partiledardebatt i Agenda. Jag lyckades hålla mig vaken hela debatten, om än ofokuserad sista halvan. När jag pratar med folk som inte lever i den politiska bubblan uppfattas det som något av en bedrift.

Men nånting är märkligt i svensk politik. Aldrig har partierna använt sig av så många kommunikatörer, mediatränare, talskrivare och marknadsföringsfolk. Troligtvis har det inte heller tidigare varit så mycket fokus på politikens yta. Alltså borde man förvänta sig att dagens politiker är skickligare än någonsin på det kommunikativa.

I stället är det tvärtom.

Av söndagens partiledardebatt att döma verkar alla ha fått samma tips: "Dina få minuter i rampljuset är värdefulla, så tryck in så många inövade ord och talepunkter du kan". Resultatet blir en störtflod av ord och budskap som ingen orkar ta till sig.

Värst i klassen är Anna Kinberg Batra. Inte sällan lyckades hon med konststycket att först ställa en fråga till Löfven, för att sedan direkt ställa en ny på ett helt annat ämne. Och sedan en ny till. I samma anförande. Tur för Löfven som då kan välja vilken han ska svara på. Batra, och alla andra, hade tjänat på att sakta ned sitt tempo och fokusera varje anförande på att driva igenom en enda poäng.

Kanske ska man beskylla formatet? När åtta partiledare ska debattera en handfull frågor blir det inte många minuter per person och fråga. Än mindre blir det när de andra partiledarna ständigt försöker avbryta en. Den enda som verkar ha hittat en fruktbar nisch i formatet är Jimmie Åkesson som står tyst och inte säger någonting. Till slut måste programledarna avbryta de andra och ge honom ordet. Då kan han lugnt och oavbrutet driva hem sin poäng.

Sen är inte heller han något under av variation, utan använder samma talepunkter i debatt efter debatt. Exempelvis måste han minst en gång klaga på att de andra partiledarna låter likadant i varje debatt. Smaka på den ironin.

Men det var ju inte bara Sverige som hade debatt i går, utan även USA. Där vet kandidaterna åtminstone vad som är effektiv retorik. Sen hade man hoppats att de av moraliska skäl hade undvikit de fulaste knepen, men det får man kanske leva med.

Vid ett tillfälle fick båda svara på frågan om vilken egenskap de beundrade mest hos sin motståndare. Clinton svarade att Trump är en god förälder. Trump svarade att Clinton är en fighter som aldrig ger upp. Det tyckte jag belyste hur duktiga de är som retoriker.

Fundera på vad de hade svarat om de i stället hade fått frågan om vilken egenskap de är mest stolta över hos sig själva. Jag gissar att svaren hade blivit de samma. Clinton hade berömt sitt eget föräldraskap, Trump sin "fighting spirit". Båda fick alltså en fråga om den andra, men valde i stället att förstärka bilden av sig själv, genom att prata om vad de själva tycker är viktigt. Smart.

Dessutom gjorde de det på ett tillräckligt elegant sätt för att det inte skulle vara uppenbart.

No comments:

Post a Comment