Det är inte etablissemanget, dumbom

Det gror ett missnöje bland västvärldens väljare mot hur deras länder fungerar. En allmän känsla av förfall och försämring har spritt sig. Finns det skäl för detta missmod?

Ja, svarar Francis Fukuyama i Political order and political decay, den andra delen av hans tegelstensverk om hur moderna stater har kunnat skapas. Det finns tecken på att våra demokratier i dag fungerar sämre än tidigare. Att genomdriva ny lagstiftning har blivit allt mer tidsödande och svårare. När det väl görs är den oftast mer komplex, dyrare och svårare att implementera än tidigare. Politikerna beslutar mindre och när de beslutar blir det allt mer sällan som de hade tänkt sig, för att uttrycka det enkelt.

Särskilt långt har denna utveckling enligt Fukuyama gått i USA. Detta vill han förklara med ett antal faktorer. Den ena är den långtgående maktdelningen, inte bara mellan senat, representanthus, president och högsta domstol, utan också mellan lokal nivå, delstatsnivå och federal nivå. När det fanns en större samsyn kring politiken fungerade detta, men i dagens polariserade värld skapar det i stället dödlägen där mängden möjliga nejsägare med veto blir otaliga. Reformer blir nästan omöjliga att genomdriva, och när de väl går igenom är de sönderpepprade av undantag och detaljregleringar för olika särintressen.

Den andra förklaringen finner han i juridifieringen av politiken. Sedan 60-talet har Högsta Domstolen i USA tagit en allt mer aktivistisk roll i att förändra politiken. Från svensk sida upplevs detta ofta som något bra. Segregering, aborter och homoäktenskap är exempel på frågor där USA:s högsta domstol i ett slag förändrat politiken till det bättre. Politiska rörelser arbetar i dag medvetet med att försöka genomdriva sina krav via juridiken, vilket minskar möjligheten för väljarna att påverka och skapar ett otydligt ansvar för landets färdväg.

Samtidigt har politiker varit förtjusta i att skapa rättighetslagstiftningar där domstolarna getts en avgörande roll i att dra de exakta gränserna. Typexemplet i Sverige är LSS, där det blivit upp till domstolarna att tolka lagen för vem som ska ha rätt till personlig assistans. Svåra avvägningar mellan behov och resurser har därmed förskjutits till icke valda jurister, som allmänt saknar både kompetens och förtroende för detta.

Den tredje förklaringen finner han i att man försökt skapa mer transparens och inflytande i politiken, exempelvis genom fler folkomröstningar, fler öppna möten och försökt att låta medborgare tycka till direkt om lagstiftning. Eftersom gemene man varken har tid eller möjlighet att sätta sig in i detaljerade policyfrågor skapar detta i allmänhet bara större makt för särintressen och gör politiken till mer av ett regisserat samtal än en öppen dialog.

Denna analys är bekymmersam ur ett svenskt perspektiv, eftersom vårt eget system mer och mer har rört sig i en amerikansk riktning. Rättighetslagstiftningarna blir fler. Med EU har vi fått ett komplext system med ökad maktdelning och där ansvaret för lagstiftning ligger delat på flera nivåer. Vi binds av allt fler internationella avtal och konventioner och även i Sverige finns en ökad tro på transparens och direkt medborgarinflytande. Kanske är det i själva verket dessa rörelser som skapat missnöje med demokratin, genom att det gör den mindre välfungerande?

Jag är inte helt säker på vad jag anser om Fukuyamas analys än, men den är onekligen intressant. Inte minst som en motvikt mot den sedvanliga förklaringen, nämligen att det finns ett ”etablissemang” av människor som inte förstår vad så kallat ”vanligt folk” tycker och vill ha. Fukuyamas analys pekar på att problemet kanske inte är människorna i systemet, utan att systemet i sig blivit mer och mer dysfunktionellt oavsett vilka personer man stoppar in i det.

Kruxet är naturligtvis att hans analys är komplex, och att reformer av beslutssystem sällan är några valvinnare. Enklare är det då att försöka rösta in ”outsiders” som lovar förändring. Historiskt har det sällan funkat och om Fukuyama har rätt kommer det inte göra det nu heller.

I stället krävs det mer komplexa reformer av staten, och inte minst en rejäl funderare på hur EU-nivån ska förhålla sig till de enskilda länderna. Mer om det blir det kanske en annan gång.