Vilken skuld bär afrikanerna för slavhandeln över Atlanten?

Jag inledde mitt bloggår med att göra en en resumé av förra årets bokår. 42 böcker blev det, med en lite väl stor övervikt för "pretentiösa tegelstenar" och lite väl lite skönlitteratur (om än mer än vanligt).

Som ett led i att försöka göra något mer av alla böcker jag läser tänkte jag att jag i år faktiskt skulle kunna skriva lite om dem efterhand. Och det är det som du läser nu.

Året har faktiskt rivstartat bokmässigt, med hela åtta utlästa böcker hittills. Det är allt från statsvetenskapliga avhandlingar till Bo Baldersson och Esaias Tegnér. Jag tänkte dock ägna det här inlägget åt en specifik bok, nämligen Dick Harrisons Slaveri, 1500-1800, den andra boken i hans trilogi om slavhandels historia. Den tredje ligger ännu och väntar på nattduksbordet.

För det första vill jag ge en stark rekommendation att läsa böckerna. Historia är bra av många anledningar, inte minst för att det sätter nutiden i perspektiv. Många fördomar om ”hur det var förr” sätts också på ända när man läser gediget forskningsmaterial. Slaveri har alltid förekommit, men storskaligt slaveri har varit rätt sällsynt. Historiskt har de flesta slavar varit ”hushållsslavar”, som tjänstgjort i privatpersoners hem. Det vi oftast förknippar med slaveri, stora jordbruk, plantager, pyramidbyggande, med mera, tillhör undantagen.

En annan av de viktiga poängerna är att det inte alltid har varit något negativt att vara slav. De egyptiska mamlukerna (slavsoldater) styrde riket i generationer och ansåg det vara en hederssak att de alla fötts och vuxit upp som slavar. I västerlandet i dag sätter vi stort värde på den formella friheten. I många äldre samhällen använde men i vardagstal samma ord för fattiga slavar och fria betjänter.  Många gick också in och ut ur slaveriet, antingen genom att köra sig fria eller bli frigivna.

Den kanske mest kontroversiella tesen i Harrisons bok är den som handlar om triangelhandeln. Till skillnad från många andra gör Harrison en tydlig poäng av afrikanernas egen skuld i slaveriet. När européerna kom till Västafrika (där handeln började) fanns redan ett etablerat slavsystem och härskare som glatt sålde sina medborgare till spanjorer och portugiser i utbyte mot värdefulla varor. Harrison noterar också att det fanns flera riken som sade tydligt nej, och därmed slapp dras in i handeln.

Den kanske tydligaste kritiken av denna hållning ges av Kitimbwa Sabuni på DN:s kultursida. "Harrison ger slavarna skulden" låter den väl tillspetsade rubriken (det är knappast de enskilda slavarna som Harrison avser har skuld). Sabuni påpekar att starka makter i alla tider härskat genom att söndra. Även när européerna kom till Amerika mutade man vissa indianstammar till att ställa upp på deras sida. Med Harrisons hållning har de förtryckta alltid skuld, hävdar han.

Det är ett starkt försvar, men min tolkning av Harrisons text är att han vill hävda att de afrikanska rikena faktiskt inte var i något underläge. Att ordna skeppsresor ner till Afrika var ett kostsamt och riskfyllt uppdrag. Att ge sig in i inlandet var närmast ett självmordsuppdrag, med sin lokalkännedom hade lokala stammar ett enormt övertag. Till denna bild kan man lägga att nordafrikanska städer som exempelvis Alger under närmare 300 år (1500-1800) tog enorma mängder slavar från européerna, som på grund av ekonomiska och militärstrategiska skäl aldrig hade makten att stoppa det. Maktförhållandena var inte så enkla som de kan verka.

Oavsett vem som har rätt kan det vara intressant att fundera över vad ordet "skuld" i denna debatt egentligen ska innebära. Båda Sabuni och Harrison rör sig på en väldigt hög abstraktionsnivå (afrikaner, européer, slavar, et cetera). En rätt banal iakttagelse, om man rör sig längre ner på abstraktionsstegen, är att varken den gemene afrikanen eller europén hade någon skuld i slaveriet. Besluten fattades av ett fåtal härskare och samvetslösa entreprenörer, såväl i Europa som i Afrika. Däremot, vilket säkert är relevant för uppfattningen av skuld, har Europa senare framträtt som en betydligt starkare ekonomisk makt, delvis på grund av slaveriet. Gemene afrikan fick betala genom att riskera slaveri, gemene europé fick billigare socker (och senare bomull).

Ur ett etiskt perspektiv kan det låta rimligt att det därmed finns en skuld att betala för Europa. Samtidigt ger det en hel del kontraintuitiva följder. Skulle exempelvis ett slaveri som inte gett ekonomisk avkastning därmed inte generera någon skuld? Och hur ska man se på ett land som Norge eller Island, som utsatts för mer slaveri än de bidragit till, men ändå kunnat bli väldigt rika? 

Jag har inte mycket till svar än, men mottager gärna idéer från folk med bättre koll på sådana frågor. Nu ska jag ge mig i kast med nästa bok, vilken det nu kan bli.