Det är inte etablissemanget, dumbom

Det gror ett missnöje bland västvärldens väljare mot hur deras länder fungerar. En allmän känsla av förfall och försämring har spritt sig. Finns det skäl för detta missmod?

Ja, svarar Francis Fukuyama i Political order and political decay, den andra delen av hans tegelstensverk om hur moderna stater har kunnat skapas. Det finns tecken på att våra demokratier i dag fungerar sämre än tidigare. Att genomdriva ny lagstiftning har blivit allt mer tidsödande och svårare. När det väl görs är den oftast mer komplex, dyrare och svårare att implementera än tidigare. Politikerna beslutar mindre och när de beslutar blir det allt mer sällan som de hade tänkt sig, för att uttrycka det enkelt.

Särskilt långt har denna utveckling enligt Fukuyama gått i USA. Detta vill han förklara med ett antal faktorer. Den ena är den långtgående maktdelningen, inte bara mellan senat, representanthus, president och högsta domstol, utan också mellan lokal nivå, delstatsnivå och federal nivå. När det fanns en större samsyn kring politiken fungerade detta, men i dagens polariserade värld skapar det i stället dödlägen där mängden möjliga nejsägare med veto blir otaliga. Reformer blir nästan omöjliga att genomdriva, och när de väl går igenom är de sönderpepprade av undantag och detaljregleringar för olika särintressen.

Den andra förklaringen finner han i juridifieringen av politiken. Sedan 60-talet har Högsta Domstolen i USA tagit en allt mer aktivistisk roll i att förändra politiken. Från svensk sida upplevs detta ofta som något bra. Segregering, aborter och homoäktenskap är exempel på frågor där USA:s högsta domstol i ett slag förändrat politiken till det bättre. Politiska rörelser arbetar i dag medvetet med att försöka genomdriva sina krav via juridiken, vilket minskar möjligheten för väljarna att påverka och skapar ett otydligt ansvar för landets färdväg.

Samtidigt har politiker varit förtjusta i att skapa rättighetslagstiftningar där domstolarna getts en avgörande roll i att dra de exakta gränserna. Typexemplet i Sverige är LSS, där det blivit upp till domstolarna att tolka lagen för vem som ska ha rätt till personlig assistans. Svåra avvägningar mellan behov och resurser har därmed förskjutits till icke valda jurister, som allmänt saknar både kompetens och förtroende för detta.

Den tredje förklaringen finner han i att man försökt skapa mer transparens och inflytande i politiken, exempelvis genom fler folkomröstningar, fler öppna möten och försökt att låta medborgare tycka till direkt om lagstiftning. Eftersom gemene man varken har tid eller möjlighet att sätta sig in i detaljerade policyfrågor skapar detta i allmänhet bara större makt för särintressen och gör politiken till mer av ett regisserat samtal än en öppen dialog.

Denna analys är bekymmersam ur ett svenskt perspektiv, eftersom vårt eget system mer och mer har rört sig i en amerikansk riktning. Rättighetslagstiftningarna blir fler. Med EU har vi fått ett komplext system med ökad maktdelning och där ansvaret för lagstiftning ligger delat på flera nivåer. Vi binds av allt fler internationella avtal och konventioner och även i Sverige finns en ökad tro på transparens och direkt medborgarinflytande. Kanske är det i själva verket dessa rörelser som skapat missnöje med demokratin, genom att det gör den mindre välfungerande?

Jag är inte helt säker på vad jag anser om Fukuyamas analys än, men den är onekligen intressant. Inte minst som en motvikt mot den sedvanliga förklaringen, nämligen att det finns ett ”etablissemang” av människor som inte förstår vad så kallat ”vanligt folk” tycker och vill ha. Fukuyamas analys pekar på att problemet kanske inte är människorna i systemet, utan att systemet i sig blivit mer och mer dysfunktionellt oavsett vilka personer man stoppar in i det.

Kruxet är naturligtvis att hans analys är komplex, och att reformer av beslutssystem sällan är några valvinnare. Enklare är det då att försöka rösta in ”outsiders” som lovar förändring. Historiskt har det sällan funkat och om Fukuyama har rätt kommer det inte göra det nu heller.

I stället krävs det mer komplexa reformer av staten, och inte minst en rejäl funderare på hur EU-nivån ska förhålla sig till de enskilda länderna. Mer om det blir det kanske en annan gång.

Om du trodde mätningarna visade säker Clintonvinst lever du i en bubbla

Så Trump vann valet. Skit, anser jag, men den mer djuplodande analysen av vad det innebär överlåter jag för tillfället åt andra. Däremot kan jag störa mig på den enorma förvåning som uttrycks nu på morgonen, och inte minst på alla som verkar tro att opinionsundersökningarna pekade på att allt var packat och klart för Clinton.
Det gjorde de inte.
Om du ändå trodde så pekar det på minst en av två faktorer.
1. Att du lever i en filterbubbla av medier som enbart ger dig den fakta som du vill ha.
2. Att du har en så stark "confirmation bias" att du glömmer bort all fakta som talar emot det du tror.
Samma sak gäller för övrigt alla som tror att allt tydde på vinst för stanna-sidan i Brexitomröstningen.

Låt oss börja med att titta på Brexit. Hur klart var det egentligen i förväg? Ja, här har ni sammanvägda poll of polls i Storbritannien dagarna före omröstningen, och slutresultatet:

 

Som ni ser så ledde lämna-sidan bara fyra dagar före omröstningen, och fem dagar före låg poll of polls på exakta valresultatet. Sju dagar innan hade Brexit-sidan ett större övertag i mätningarna än de fick i valet. Remain ökade något i slutet, men det gav långt ifrån någon komfortabel ledning. Allt tydde med andra ord på ett jämnt val som kunde gå hur som helst.

 

Så hur har det sett ut i USA-valet? Ja, vi vet ju inte slutresultatet än, men även om Clinton ser ut att förlora presidentposten så ser hon faktiskt ut att få fler röster. Runt 1,3-1,4 procent mer än Trump. Jag sätter 1 procent som en konservativ gissning.  Hur förhåller det sig till poll of polls? Använder här Realclearpolitics sammanvägning där alla kandidater (även tredjepartikandidater) är med:

 

Ja, Clinton ledde visserligen hela tiden, men beroende på vad slutresultatet nu blir visade mätningarna några dagar före valet inte mer än en 0,5, till 1 procentenheter fel. Jämför man poll of polls dagen innan valet så ser Clinton ut att ha överskattats med 2 procentenheter. Som jämförelse fick Obama 3,3 procentenheter mer i valet 2012 än opinionsmätningarna visade.

Men, men, invänder kanske någon. Alla de där beräkningarna av hur elektorerna skulle fördelas då? Jo, även de visade på ett val som skulle bli väldigt jämnt. Nate Silver på Fivethirtyeight är en av de mest ansedda. Hans modell visade på ungefär en tredjedels chans för Trump att vinna. Som att slå en femma eller sexa på en tärning. Inget man kan räkna med, men inte heller osannolikt.
Realclearpolitics är ett annat av de mest ansedda instituten. Deras beräkningar visade att Clinton bara hade 203 säkra elektorer. Hon ser ut att få 233.
Hela 171 elektorer bedömde de som "Toss ups", de kunde gå åt vilket håll som helst. Trump vann en övervägande del av dem, vilket alltså var ett fullt sannolikt scenario enligt modellerna.

Problemet? Media plockar ut och visar vissa undersökningar för sig. Ibland gör de reportage på helt andra mått, som vadslagningsodds och liknande. Sedan delas artiklarna friskt på sociala medier, där supportrarna mest delar de artiklar som visar att deras egen kandidat vinner.

Så till nästa val: sluta klaga på dåliga opinionsmätningar och fundera ett tag över mediebubblan som du själv lever i.

Varför är våra politiker så dåliga retoriker?

Jaha, så har det varit ännu en partiledardebatt i Agenda. Jag lyckades hålla mig vaken hela debatten, om än ofokuserad sista halvan. När jag pratar med folk som inte lever i den politiska bubblan uppfattas det som något av en bedrift.

Men nånting är märkligt i svensk politik. Aldrig har partierna använt sig av så många kommunikatörer, mediatränare, talskrivare och marknadsföringsfolk. Troligtvis har det inte heller tidigare varit så mycket fokus på politikens yta. Alltså borde man förvänta sig att dagens politiker är skickligare än någonsin på det kommunikativa.

I stället är det tvärtom.

Av söndagens partiledardebatt att döma verkar alla ha fått samma tips: "Dina få minuter i rampljuset är värdefulla, så tryck in så många inövade ord och talepunkter du kan". Resultatet blir en störtflod av ord och budskap som ingen orkar ta till sig.

Värst i klassen är Anna Kinberg Batra. Inte sällan lyckades hon med konststycket att först ställa en fråga till Löfven, för att sedan direkt ställa en ny på ett helt annat ämne. Och sedan en ny till. I samma anförande. Tur för Löfven som då kan välja vilken han ska svara på. Batra, och alla andra, hade tjänat på att sakta ned sitt tempo och fokusera varje anförande på att driva igenom en enda poäng.

Kanske ska man beskylla formatet? När åtta partiledare ska debattera en handfull frågor blir det inte många minuter per person och fråga. Än mindre blir det när de andra partiledarna ständigt försöker avbryta en. Den enda som verkar ha hittat en fruktbar nisch i formatet är Jimmie Åkesson som står tyst och inte säger någonting. Till slut måste programledarna avbryta de andra och ge honom ordet. Då kan han lugnt och oavbrutet driva hem sin poäng.

Sen är inte heller han något under av variation, utan använder samma talepunkter i debatt efter debatt. Exempelvis måste han minst en gång klaga på att de andra partiledarna låter likadant i varje debatt. Smaka på den ironin.

Men det var ju inte bara Sverige som hade debatt i går, utan även USA. Där vet kandidaterna åtminstone vad som är effektiv retorik. Sen hade man hoppats att de av moraliska skäl hade undvikit de fulaste knepen, men det får man kanske leva med.

Vid ett tillfälle fick båda svara på frågan om vilken egenskap de beundrade mest hos sin motståndare. Clinton svarade att Trump är en god förälder. Trump svarade att Clinton är en fighter som aldrig ger upp. Det tyckte jag belyste hur duktiga de är som retoriker.

Fundera på vad de hade svarat om de i stället hade fått frågan om vilken egenskap de är mest stolta över hos sig själva. Jag gissar att svaren hade blivit de samma. Clinton hade berömt sitt eget föräldraskap, Trump sin "fighting spirit". Båda fick alltså en fråga om den andra, men valde i stället att förstärka bilden av sig själv, genom att prata om vad de själva tycker är viktigt. Smart.

Dessutom gjorde de det på ett tillräckligt elegant sätt för att det inte skulle vara uppenbart.

Nej Cornucopia, nya regioner är inte en politisk kupp

Enligt bloggaren Lars Wilderäng är den pågående regionreformen en politisk kupp för att öka de rödgrönas makt i landet. Enligt hans uträkningar kommer de borgerliga bli störst i bara 1 av 6 storregioner, jämfört med att de i dag styr fem av 21 landsting. Många har hört av sig till mig om detta. I mars skrev jag nämligen en artikel på rakt motsatt tema: "Svenska politiker är usla på gerrymandering". Enligt de uträkningar jag gjorde då såg de rödgröna tvärtom ut att förlora lite på reformen.

Hade jag fel? Nej.

Hela Wilderängs poäng bygger på en enda vilseledande manöver. Före-kartan visar faktiska styrande koalitioner, medan efterkartan i stället visar vilket block som är störst. Han jämför äpplen och päron.

Ett flertal av de landsting där de rödgröna är störst i dag blir därför blåa på hans före-karta, eftersom de styrs av de borgerliga i koalition med Miljöpartiet. Detta gäller alla de tre landstingen som kommer ingå i en framtida västregion (Västra Götaland, Halland, Värmland). Gissningsvis kommer Miljöpartiet, som ju styr med de borgerliga i alla de tre landstingen i dag, även göra det i en storregion. Om västregionen blir blå i stället för röd faller hela Wilderängs inlägg!

Som min uträkning visar hade alliansen med 2010 års valresultat dessutom blivit störst i 4 av 6 regioner. Kuppen skulle bli ytterst tillfällig med andra ord.

Det som snarare är intressant med regionindelningen är hur svårt det lär blir att skapa starka majoriteter i dem. Enbart Norrland ser ut att få en stabil majoritet (rödgrön sådan), men även den lär vara hotad på ett decenniums sikt. Viktigare än var strecken på kartan dras lär därför bli vilka partier som är villiga att samarbeta med varandra.

I ett valsystem med flera politiska block blir vågmästaren kung.

En titt in i kucko-land

Min acklimatisering till livet som amatörtyckare (d.v.s en som inte får betalt) går långsamt. I dag satte jag mig ner och läste "Kim Il Sung - Master of leadership" för skojs skull. En fantastisk bok från 1976 utgiven av staten Nordkorea. Själv vill jag ge den ett annat namn, baserat på en känd blogg om Kim Il Sungs barn och tronarvinge. Mitt namn på boken blir: "The beloved and respected leader comrade Kim Il Sung is not only looking at thing".

Dock börjar boken med ett antal bilder där Kim Il Sung tittar på saker. Titta särskilt på bildtexten, det här med titlar är viktigt:













Boken fortsätter, kan man säga, i samma andra. Kim Il Sung dyker ner på nya platser, tittar på saker, men berättar sedan även hur det ska vara. Placera honom på en skola och han berättar hur undervisningen ska ske. Sätt honom bredvid en botanist och han upptäcker vilka grödor som bäst föder folket. Låt honom inspektera en fabrik och han dubblar dess effektivitet.

Det må låta knäppt, men är själva grunden för "Chollima" - den ekonomiska politik som skulle kick-starta igång Nordkorea i slutet av 50-talet. I all sin enkelhet baserades den på två punkter, dels att öka effektiviteten genom att låta den kommunistiska ideologin genomsyra allt och därmed få arbetare att vilja arbeta mer och styra om produktionen efter "folkets behov", dels att låta den stora ledaren Kim Il Sung göra nedslag och berätta hur allt från fabriker till bondgårdar ska styras. 

Enligt boken uppfylldes 5-årsplanen på bara 2 år. Då får man ändå säga att vissa av Kim Il Sungs nycker känns något slumpartade. Ett kollektivjordbruk tvingas exempelvis minska antalet arbetslag från 24 till 12. Den stora ledaren hade nämligen bara 12 dagar på sig att inspektera arbetet, och ville spendera en dag med varje arbetslag. Hej hopp, alla sätt är bra utom de dåliga.

Förutom att styra och ställa får vi i boken även höra Kim Il Sung förklara Juche-ideologin, den nordkoreanska varianten av kommunism som i sin enklaste form kan beskrivas som en extremt nationalistisk och avskuren socialism. Allt ska göras i Nordkorea. Landet ska vara självförsörjande på allt och kunna försvara sig mot alla. Något ironiskt hyllas dock Nordkorea av arbetare i alla länder, och Kim Il Sungs Juche-ideologi lärs ut på alla universitet i exempelvis Tyskland (återigen: enligt boken!). Vid ett tillfälle måste Kim ryta åt några vietnamesiska studenter att ta ner Kim Il Sung-planschen och sätta upp en av Vietnams egen kommunistledaer Ho Chi Minh i stället.

Kim Il Sung reser runt, hjälper barn, bygger fabriker och är allmänt någon sorts gudom. Det är nästan skrattretande parodiskt. Men någon tror ju på det, om inte annat så i Nordkorea...

Bokrecension: Midvintermörker av Lars Wilderäng

Totalt betyg: 3 stjärnor
Som skönlitteratur: 1 stjärna
Som debattbok: 4 stjärnor

26 december 2012. Ett julbordsdåsigt Sverige får ett bryskt uppvaknande när Ryssland oväntat anfaller landet. Broar och vägar bombas sönder. El och vatten slås ut. Landets politiska och militära ledning mördas. Vem ska rädda oss? 
Vår actionhjälte till vice statsminister som på hemlig ort sätter upp en tillfällig ledning för landet? En stridsgrupp på Gotland som med små resurser heroiskt håller den ryska björnen stången? Eller kanske ett par poliser i Malmö som kämpar med att hålla ordning i en stad som förfaller i kaos? Lars Wilderäng skildring av ett möjligt ryskt anfall på Sverige målas upp ur ett antal olika personers perspektiv.

Samtidigt är det knappast personerna i sig som är intressanta. De är utvalda för att visa olika delar av svensk beredskap, från försvarsförmågan till möjligheten att hantera stora strömavbrott och attacker på nyckelpersoner. Men så är knappast motivet bakom boken att berätta en svindlande historia, utan att skapa debatt för att försvaret behöver rustas upp.
Därmed blir karaktärerna rätt platta. När de får en stund över tänker de ofta på vilka dåliga nedläggningsbeslut som politikerna har fattat, men sällan på var deras familj och vänner håller hus. 

Många dialoger är ren militärpornografi.
"“Mike ropade igen.
- Alla Kilo Lima från Foxtrot Alpha Four. Vem tar befälet? Kom.
- Echo Alpha Three, Diesel. Jag tar befälet över Kilo Lima. Echo Bravo ni är nu Bravo Kilo. Position Bravo Kilo? Kom!
- Kilo Lima från från Bravo Kilo. Golfbana Klints, sierra understruket. Kom!"
Att traggla sig igenom dessa är en utmaning.

Samtidigt är boken bra som debattbok, även för den som är någorlunda insatt i försvarsdebatten. Det är en sak att teoretiskt förstå att Sverige behöver luftvärn, en annan att få uppleva vad bristen får för effekt i faktiskt strid. Wilderäng ger liv åt teoretiska kunskaper. Den som inget kan om svenskt försvar kommer få sig ett bryskt uppvaknande.
"Midvintermörker" är för läsande vad proteinpulver är för matlagning. Den kommer hjälpa dig att bygga muskler i försvarsfrågor, men någon kulinarisk läckerhet är den inte.
Så läs den gärna, men av rätt anledning.

Tyvärr, Ulf Bjereld, alla sossar vill ha ojämlikhet

På ett politiskt utbildningsprogram som jag en gång gick på hade man bjudit in talare från de tre stora ideologierna, liberalismen, socialismen och konservatismen, för att var för sig hålla föreläsningar om synen på människan. I praktiken presenterade alla tre exakt samma resonemang.

Ideologi X anser att människan är ond. Ideologi Y anser att människan är god. Båda två fallerar eftersom människan kan vara både och. Ideologi Z tar hänsyn till detta och det är därför den enda realistiska och verklighetsförankrade ideologin.

Som ni säkert förstår råkade talarna av någon anledning alltid företräda ideologi Z, medan de andra två tilldelades X eller Y utifrån föreläsarnas eget godtycke. Problemet låg här knappast i talarnas intelligens. De var högt uppsatta, erfarna och smarta personer. Däremot hade de drabbats av asymmetriskt intresse, en åkomma som i stort sett alla lider av. 

Symptomen visar sig i form av att man, mer eller mindre medvetet, intresserar sig mer för åsikter, argument och texter av de personer som delar samma världsbild. Därmed kan man få bilden av att den egna sidans positioner är väldigt komplicerade och multidimensionella, medan motståndarnas positioner som man inte studerat lika noga förenklas till en enfaldig schablonbild.

Det är därför inte ovanligt att även intellektuella och insatta personer hyser åsikten att meningsmotståndare generellt sett är dummare medan meningsfränder är smartare.

En som uppenbart drabbats av denna sjuka är statsvetaren Ulf Bjereld, som i sitt senaste inlägg, Finns det något samhällsproblem som högern inte vill lösa med sänkta löner?, försöker sammanfatta hur olika ideologier förhåller sig till begreppen jämlikhet och frihet*. Han skriver så här:

"En av de viktigaste skillnaderna mellan vänster och höger är synen på jämlikhet. Personer med vänsterideologi tenderar att uppskatta värdet jämlikhet högre än vad personer med högerideologi gör. Motsvarande skillnad återfinns inte i synen på värdet frihet (även om personer med vänster- respektive högerideologi naturligtvis kan definiera frihet på olika sätt)."

Detta är rent trams. Precis som det finns en diskussion om hur begreppet frihet ska definieras så finns det olika åsikter kring begreppet jämlikhet. Problemet är att Bjereld uppenbarligen är mycket insatt i vänsterns komplicerade diskussioner kring hur frihet kan förstås utifrån en vänsterståndpunkt, men helt har missat hur andra än hans egna gelikar tolkar begreppet jämlikhet.

Ett av de mest intressanta inläggen i diskussionen om jämlikhet är Amartya Sens bok Inequality Reexamined. Enligt Sen är alla ideologier för jämlikhet (med ett fåtal undantag såsom nazismen), men de skiljer sig åt i frågan om vad det är som ska fördelas jämlikt.

Som exempel skulle man förenklat kunna dela in den svenska politiska debatten i tre olika jämlikhetsläger.**

• Socialisterna - som vill ha jämlikhet i utfall.
• Socialliberalerna - som vill ha jämlikhet i förutsättningar och möjligheter.
• De rena liberalerna - som vill ha jämlikhet i lagstadgade rättigheter.

I praktiken är bilden ännu mer komplicerad i och med att dessa tre läger också kan delas in i olika undergrupper. Även om vi antar att jämlikhet i utfall enbart handlar om pengar innebär exempelvis jämlika inkomster att förmögenheter kommer att fördelas ojämlikt då olika människor kommer att göra olika val mellan sparande och konsumtion. Givet att man inte begränsar gåvor och arv kommer ojämlikheten i förmögenheter att med tiden bli extremt stor.

Det leder oss till en av Amartya Sens viktigaste poänger, att jämlikhet i en dimension innebär att vi måste acceptera ojämlikheter i de andra dimensionerna. Om vi vill bygga ett samhälle där det råder full jämlikhet i förutsättningar kommer vissa oundvikligen att lyckas bättre än andra och vi får då ojämlikhet i utfall. Om vi istället vill ha ett jämlikt utfall tvingas vi skapa ett system där vissa måste avvara resurser och livschanser till förmån för andra och vi får ojämlikhet i rättigheter.

Ur det perspektivet är alla ideologier inte bara för jämlikhet, alla ideologier är också mot jämlikhet. Eftersom man enligt Sen bara kan uppnå jämlikhet i en enda dimension innebär det att även socialdemokrater förespråkar ojämlikhet på nästan alla tänkbara sätt.

Så jo, visst finns det en het debatt även om jämlikhetsbegreppet.


* Om rubriken är allvarligt menad är den också ett exempel på asymmetriskt intresse. Ulf Bjereld ger ju själv inte exempel på något annat problem än arbetslösheten som ökad lönespridning ska hjälpa. Ett typexempel på ett samhällsproblem som högern tvärtom vill lösa med högre löner är skolan.
Samma sak gäller hans påstående om folk som ser Nato som lösningen på alla säkerhetsproblem. Jag har aldrig stött på en person med den uppfattning. Tvärtom brukar de ivrigaste Natoförespråkarna förespråka att Sverige måste stärka sitt eget försvar på ett antal olika sätt.
**Jag har svårt att placera in konservatismen i denna uppdelning men tar gärna emot förslag.

Vilken skuld bär afrikanerna för slavhandeln över Atlanten?

Jag inledde mitt bloggår med att göra en en resumé av förra årets bokår. 42 böcker blev det, med en lite väl stor övervikt för "pretentiösa tegelstenar" och lite väl lite skönlitteratur (om än mer än vanligt).

Som ett led i att försöka göra något mer av alla böcker jag läser tänkte jag att jag i år faktiskt skulle kunna skriva lite om dem efterhand. Och det är det som du läser nu.

Året har faktiskt rivstartat bokmässigt, med hela åtta utlästa böcker hittills. Det är allt från statsvetenskapliga avhandlingar till Bo Baldersson och Esaias Tegnér. Jag tänkte dock ägna det här inlägget åt en specifik bok, nämligen Dick Harrisons Slaveri, 1500-1800, den andra boken i hans trilogi om slavhandels historia. Den tredje ligger ännu och väntar på nattduksbordet.

För det första vill jag ge en stark rekommendation att läsa böckerna. Historia är bra av många anledningar, inte minst för att det sätter nutiden i perspektiv. Många fördomar om ”hur det var förr” sätts också på ända när man läser gediget forskningsmaterial. Slaveri har alltid förekommit, men storskaligt slaveri har varit rätt sällsynt. Historiskt har de flesta slavar varit ”hushållsslavar”, som tjänstgjort i privatpersoners hem. Det vi oftast förknippar med slaveri, stora jordbruk, plantager, pyramidbyggande, med mera, tillhör undantagen.

En annan av de viktiga poängerna är att det inte alltid har varit något negativt att vara slav. De egyptiska mamlukerna (slavsoldater) styrde riket i generationer och ansåg det vara en hederssak att de alla fötts och vuxit upp som slavar. I västerlandet i dag sätter vi stort värde på den formella friheten. I många äldre samhällen använde men i vardagstal samma ord för fattiga slavar och fria betjänter.  Många gick också in och ut ur slaveriet, antingen genom att köra sig fria eller bli frigivna.

Den kanske mest kontroversiella tesen i Harrisons bok är den som handlar om triangelhandeln. Till skillnad från många andra gör Harrison en tydlig poäng av afrikanernas egen skuld i slaveriet. När européerna kom till Västafrika (där handeln började) fanns redan ett etablerat slavsystem och härskare som glatt sålde sina medborgare till spanjorer och portugiser i utbyte mot värdefulla varor. Harrison noterar också att det fanns flera riken som sade tydligt nej, och därmed slapp dras in i handeln.

Den kanske tydligaste kritiken av denna hållning ges av Kitimbwa Sabuni på DN:s kultursida. "Harrison ger slavarna skulden" låter den väl tillspetsade rubriken (det är knappast de enskilda slavarna som Harrison avser har skuld). Sabuni påpekar att starka makter i alla tider härskat genom att söndra. Även när européerna kom till Amerika mutade man vissa indianstammar till att ställa upp på deras sida. Med Harrisons hållning har de förtryckta alltid skuld, hävdar han.

Det är ett starkt försvar, men min tolkning av Harrisons text är att han vill hävda att de afrikanska rikena faktiskt inte var i något underläge. Att ordna skeppsresor ner till Afrika var ett kostsamt och riskfyllt uppdrag. Att ge sig in i inlandet var närmast ett självmordsuppdrag, med sin lokalkännedom hade lokala stammar ett enormt övertag. Till denna bild kan man lägga att nordafrikanska städer som exempelvis Alger under närmare 300 år (1500-1800) tog enorma mängder slavar från européerna, som på grund av ekonomiska och militärstrategiska skäl aldrig hade makten att stoppa det. Maktförhållandena var inte så enkla som de kan verka.

Oavsett vem som har rätt kan det vara intressant att fundera över vad ordet "skuld" i denna debatt egentligen ska innebära. Båda Sabuni och Harrison rör sig på en väldigt hög abstraktionsnivå (afrikaner, européer, slavar, et cetera). En rätt banal iakttagelse, om man rör sig längre ner på abstraktionsstegen, är att varken den gemene afrikanen eller europén hade någon skuld i slaveriet. Besluten fattades av ett fåtal härskare och samvetslösa entreprenörer, såväl i Europa som i Afrika. Däremot, vilket säkert är relevant för uppfattningen av skuld, har Europa senare framträtt som en betydligt starkare ekonomisk makt, delvis på grund av slaveriet. Gemene afrikan fick betala genom att riskera slaveri, gemene europé fick billigare socker (och senare bomull).

Ur ett etiskt perspektiv kan det låta rimligt att det därmed finns en skuld att betala för Europa. Samtidigt ger det en hel del kontraintuitiva följder. Skulle exempelvis ett slaveri som inte gett ekonomisk avkastning därmed inte generera någon skuld? Och hur ska man se på ett land som Norge eller Island, som utsatts för mer slaveri än de bidragit till, men ändå kunnat bli väldigt rika? 

Jag har inte mycket till svar än, men mottager gärna idéer från folk med bättre koll på sådana frågor. Nu ska jag ge mig i kast med nästa bok, vilken det nu kan bli.

Mitt bokår 2015

Den eminente Jesper Ahlin har gjort en liten odyssé över sitt bokår 2015, fyllt med tips på god läsning (eller avrådan från dålig) och intressanta kommentarer om läsupplevelserna. Jag är inte sämre än att jag kan stjäla en god idé rakt av.

Till skillnad från den gode Jesper behöver jag aldrig gå tillbaka och räkna hur många böcker jag läst. Till detta har jag ett google- dokument, där varje bok jag läst dokumenteras tillsammans med korta kommentarer och en siffra som indikerar antal böcker som hittills har lästs i år. Ordnung muss sein.

Sammantaget får 2015 sägas ha varit ett bra bokår. 42 böcker har lästs, 1 novell, 12 romaner, 25 fackböcker som rör politik och ideologi samt 4 övriga fackböcker. Politiken dominerar, både av intresse och eftersom det finns möjlighet att läsa dem i jobbet. Det jag är mest glad över är att jag ändå tagit mig tiden att läsa igenom en del skönlitteratur, något som jag i normala fall är ytterst dålig på. En bra lärdom inför nästa år är att försöka variera mitt läsande än mer. De böcker som fastnat är de som avvikit från mina normala läsupplevelser.

Särskilda omnämnanden
Två faktaböcker sticker ut. För det första Kongo av David van Reybrouk. En riktigt maffig tegelsten som jag köpte för något år sedan för att lära mig mer om det värsta kriget sedan andra världskriget (andra Kongokriget). Nu orkade jag till slut ta mig igenom den, och lärde mig massor om en del av världen som jag annars kan skamlöst lite om.

Ingen riktigt bra faktabok lämnar läsaren helt utan knäppa fakta. Visste ni till exempel att Kongos mest långlivade diktator, Mobutu Sese Seko, tvingade folk att avsäga sig sina förnamn för att de var en kolonial kvarleva, och i stället lät dem ta afrikansk-inspirerade "efterefternamn". Ett av få undantag var diktatorns fru, eftersom hon hade ett så vackert namn, Marie Antoinette. You can't make this shit up.

I samma aura av att lära mig mer om länderna i Centralafrika läste jag även en skönlitterär bok, En dag ska jag skriva om den här platsen, av Binyavanga Wainaina. En självbiografisk bok om Wainainas uppväxt i Kenya, och ett antal andra afrikanska länder. Gripande, men också lärorikt. Intressant för samtidsbetraktaren är Kinas allt större kulturella inflytande mot slutet av boken.

Den andra faktaboken som sticker ut är Confessions of a Sociopath  av pseudonymen M.E. Thomas. Boken är skriven av en sociopat som dels vill beskriva vad det innebär, men också förklara fördelarna med sociopater. Knäppt? Ja, och ibland känns de självrättfärdigande resonemangen minst sagt långsökta och osammanhängande. Intressant? Om!

Biografier/memoarer
Det blev många biografier i år. En av oss av Åsne Seierstad handlar om Breivik. Den är väldigt intressant för alla som vill gräva ner sig i honom som person och vad som drev honom, men Seierstad hade behövt en redaktör som skurit rejält i manus. ALLT ska med.

I am Malala av Malala Yousafzai ger en inblick både i talibanernas terrorvälde och hur det växer fram, samt ger en djupare förståelse för de oavsiktliga konsekvenserna av USA:s Afghanistankrig. Den personliga berättelsen är dessutom fängslande.

Läste två Karl Staafbiografier (i samlingen Karl Staaf, Fanförare, buffert och spottlåda av Hans Lindblad et al.) samt en Reaganbiografi (Reagan - en kontroversiell politiker av Karin Henriksson). De är bra och stabila verk men inte så mycket nytt om man är lite politiskt bevandrad sen innan.

Slutligen Reinfeldts memoar Halvvägs. Fast det är ingen memoar utan mest ett personligt brev som förklarar hur bra han är. Strunt i den.

Ideologi
På den ideologiska fronten har jag, likt Jesper, läst System of liberty av George H Smith om hur liberala frågeställningar hanterats genom århundraden. Det stora behovet historiskt av att försvara sig mot anklagelser om anarki belyses mycket noga, vilket var den största behållningen för mig.

Politiska ideologier i vår tid av Reidar Larsson är ett rätt fantasilöst standardverk som inte är bra till annat än att fräscha upp grundläggande kunskaper om olika ideologier. Den moderna klassikern Är svensken människa av Henrik Berggren och Lars Trägårdh däremot är oumbärlig om man ska förstå modern svensk politisk debatt, och då inte minst begreppet statsindividualism.

Sista boken i detta spektrum var Ekonomiska sofismer  av Frederic Bastiat. Bastiat är en rabiat frihandelsförespråkare som med absurda liknelser förklarar varför protektionism är dåligt.

Skönlitteratur
Utöver Wainainas bok i "särskilda omnämnanden" läste jag Kallocain av Karin Boye, hennes dystopiska roman om kemisten Kall som uppfinner ett sanningsserum åt världsstaten som han bor i. I samband med detta dammade jag av 1984 av George Orwell och överraskades positivt av hur väl den lagrats. Boken är betydligt mer raffinerad och genomtänkt än alla andra dystopier jag läst. Det ska nog bli fler dystopier 2016. Även om formen till det yttre verkar handla om samhällssystem säger de oftast mer om författarnas syn på människan och dennes drivkrafter.

Jag läste Evighetens Rand av Ken Follet, den tredje och sista delen av århundradet-trilogin där vi får följa ett antal familjer och karaktärer genom hela 1900-talet. Tredje delen är tyvärr den sämsta. Follet är grymt enkelspårig i sina karaktärer, inte minst när det vankas romans. Det blir upprepande. Ändå är det ett spännande sätt att uppleva vår historia. Jesper, som läser en faktabok om 1900-talet, skulle jag exempelvis tipsa att fortsätta med denna för ett annat perspektiv.

Tre stycken böcker som lyfts upp som rena mästerverk gjorde mig besviken. Dels Lena Anderssons två böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. Första boken handlar om Ester Nilsson som blir kär i ett svin som bara utnyttjar henne. Hon vill aldrig inse detta och vi får följa hennes smärtsamma jojo-förhållande med honom. Levde inte upp till förväntningarna, men klart läsvärd. På den andra boken har jag i mitt dokument enbart skrivit: "Som första boken, men dubbelt så lång och med ny man. Tjatigt".

Den tredje boken som underpresterade var Jonathan Franzéns Frihet. En 700 sidor tegelsten om några vanliga människors liv som inte är särskilt intressanta. Den har sina guldkorn, men nej.

Gröna gården av Victor Barth-Kron var en rolig politisk satir, men ibland genom att slå in lite väl öppna dörrar. Läste den natten före mitt bröllop för att jag inte kunde somna. Funkade inte som sömnpiller, men kan ju haft med annan anspänning att göra...

The Raven boys av Maggie Stiefvater tillhör verkligen inte den typ av böcker jag brukar läsa. "Young adults" tror jag den står under. Övernaturliga fenomen i kombination med en förutspådd kärlekshistoria. Första delen av tre.

The casual vacancy var J.K. Rowlings första försök att skriva något annat än Harry Potter. En smått humoristisk bok om ett litet småsamhälle där ett dödsfall leder till stora konflikter om framtiden.

Året avslutades bra med två skönlitterära böcker. Dels Han är tillbaka av Timur Vermes. En satirbok där Hitler vaknar upp i Tyskland 2013. Bitande satir och ibland skrattar man högt. Dels Jurassic Park av Michael Chrichton. När jag var liten tyckte jag filmen var det bästa som hänt sen skivat bröd. Filmen följer boken rätt bra (men inte lika bra som första manusutkastet, om någon vill nörda ner sig totalt...), men i boken får man mer insikt i de olika karaktärerna och hur författaren tänkt sig kring ön. Väl värt sin läsning.

Politik
Så till den stora blaffan, politik. Där läste jag Andreas Johansson Heinös bok Farväl till folkhemmet, om svensk invandringsdebatt de senaste 50 seklerna. Tar effektivt död på myten att "frågan aldrig fått diskuteras", men lyfter samtidigt upp bristerna i debatten. Susanna Birgerssons Det som förloras utåt ska vinnas inåt är på samma tema, migrationsdebatten. Intressant genomgång av skillnaderna mellan Danmark och Sverige. Inte minst tar den upp ett historiskt perspektiv på varför våra två grannländer skiljer sig så radikalt. Sist på integrations-/migrationsfronten läste jag Nima Sanandajis Att skapa egna möjligheter om företagandets roll för integrationen.

Två böcker handlade om säkerhet och försvar. Natos framtid efter Ukraina av Pål Jonsson är en grundläggande debattbok för ett Nato-medlemskap. Svenska säkerhetsstrategier av Jacob Westberg behandlar hur Sverige genom åren har försökt bygga upp sin säkerhet. Den belyser att bakom begreppet "neutralitetspolitik" ligger en mängd olika strategier, varav Sverige valt att tillämpa olika i olika tider.

Ett antal böcker handlade om tillväxt och välstånd. Andreas Bergh försöker i Sweden and the revival of the capitalist welfare state visa att den svenska välfärdsstaten i grunden vilar på kapitalistiska principer och att det är därför den varit så framgångsrik. Boken Inclusive growth in Europe är en antologi med Wennberg och Ehrling som redaktörer. Den handlar om hur de människor som inte fått ta del av de senaste decenniernas tillväxt och hur arbetsmarknaden kan anpassa sig för att inkludera även dem. Virtues in entreprenuership (Nils Karlsson et al) var en rätt oklar bok för min del. Handlar om vikten av goda dygder för entreprenörskap. Lite öppna dörrar, men kan säkert vara nyttig läsning för dem som tror att economic man är en beskrivning av faktiska människor.

En bra bok från vänster var Vi bara lyder av Ronald Paulsen som är en studie av dagens arbetsförmedling. Detta byråkrati- och kontrollmonster borde uppröra också liberaler, fast de troligtvis inte delar Paulsens samhällsanalys. En annan vänsterbok var Eurafrika  av Peo Hansen som försöker måla upp EU som en fortsättning på kolonialismen. Det är en väl tilldragen analys, men boken visar hur viktigt Afrika var för EU:s grundare. Även Slutet på yttrandefriheten av numera avlidna Lennart Lundquist attackerar från vänster, inte minst med Lundquists karaktäristiska angrepp på ekonomismen. Boken belyser vikten av visselblåsare och hur dessa motarbetas allt mer effektivt.

Boken Why aren't more women in science av Ceci och Williams et al får sägas ha den mest upplysande titeln, med många intressanta vinklar på problemet. Den svenska skulden av Konjunkturrådet var en likaledes väldigt informativ bok, denna gång om svenska skuldproblematik.

Fler kortare debattböcker av varierande kvalité slank ner. Lita på läraren av Lars Lagheim visar på behovet av att lärare självständigt, utan pekpinnar, ska få bedöma sina elever. Universitetsreform av Björnsson et al argumenterar för en grundläggande omorganisering av svenska lärosäten för att göra dem autonoma på riktigt. Klassresan (redaktörer Tobias Krantz och Karin Rebas) handlar om vikten av klassresor, och vill särskilt betona hur viktiga vissa normer och värderingar är för att de ska kunna ske. Så får vi fler och billigare hyresrätter av Gunnar Ivarsson et al har också en rätt självförklarande titel. Mycket intressanta fakta, även om förslagen kanske är lite naiva.

Övrigt

Vad finns då kvar? Bortbytingen av Selma Lagerlöf var den enda novellen. Den kan man nog vänta med tills man har barn att läsa den för, men det är en del av svenskt kulturarv som kan vara kul att ta del av.

Nästa år då?

Så hur sammanfattar man det? Ett bra bokår tycker jag, fast nästa år ska jag nog försöka läsa lite fler fackböcker inom andra områden än politik. Lite mer historia framförallt kanske. Har redan börjat bra med Dick Harrisons slaveritrilogi. På bordet ligger också Västerlandets idéhistoria 1800-1950 som Magnus Jernkrok tipsat om. Hoppas därtill fortsätta läsa mer skönlitteratur. Har ni tips? Bara skölj över mig med dem!


Böcker från bokåret 2015
Andersson, Lena. Egenmäktigt förfarande.
Andersson, Lena. Utan personligt ansvar. 
Barth-Kron, Viktor. Gröna gården. 
Bastiat, Frederic. Ekonomiska sofismer.
Berggren, Henrik och Trägård, Lars . Är svensken människa?
Bergh, Andreas. Sweden and the revival of the capitalist welfare state.
Birgersson, Susanna. Det som förloras utåt ska vinnas inåt.
Boye, Karin. Kallocain.
Björnsson, Anders et al. Universitetsreform.
Ceci, Stephen och Williams, Wendy (red). Why aren't more women in science.
Chrichton, Michael. Jurassic park. 
Ehrling, Gabriel och Wennberg, Karl (red). Inclusive growth in Europe.
Follet, Ken. Evighetens rand.
Franzén, Jonathan. Frihet.
George, Smith. The system of liberty.
Hansen, Peo. Eurafrika.
Henriksson, Karin. Reagan - en kontroversiell politiker.
Holmberg, Håkan et al. Karl Staaf: arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator.
Ivarsson, Gunnar et al. Så får vi fler och billigare hyresrätter. 
Johansson Heinö, Andreas. Farväl till folkhemmet.
Jonson, Pål. Natos framtid efter Ukraina.
Karlsson, Nils et al. Virtues in entrepreneurship.
Konjunkturrådet. Den svenska skulden.
Krantz, Tobias och Rebas, Karin (red). Klassresan. 
Lagerlöf, Selma. Bortbytingen.
Lagheim, Lars. Lita på läraren. 
Larsson, Reidar. Politiska ideologier i vår tid.
Lindblad, Hans. Staaf, försvaret och demokratin.
Lundquist, Lennart. Slutet på yttrandefriheten.
Orwell, George. 1984.
Paulsen, Ronald. Vi bara lyder. 
Reinfeldt, Fredrik. Halvvägs.
Reybrouk, David van. Kongo.
Rowling, J.K. The casual vacancy. 
Sanandaji, Nima. Att skapa egna möjligheter.
Seierstad, Åsne. En av oss.
Stiefvater, Maggie. The raven boys. 
Thomas, M.E. Confessions of a sociopath. 
Vermes, Timur. Han är tillbaka. 
Wainaina, Binyavanga. En dag ska jag skriva om den här platsen. 
Westberg, Jacob. Svenska säkerhetsstrategier.
Yousafzai, Malala. I am Malala.