Skyll på journalistisken, inte på mätningarna

 

Flera av Mittmedias tidningar kommer sluta att rapportera om opinionsundersökningar. Det meddelade chefredaktören för de aktuella tidningarna, Daniel Nordström, på sin blogg. Erfarenheten visar att mätningarna "helt enkelt inte går att lita på", menar han. Nja, säger jag. Erfarenheten visar snarare att många journalister har misslyckats med att granska och återge opinionsmätningar.

Typexemplet på detta är Brexit och Trump. Ironiskt nog tar Nordström själv upp dessa val som exempel på mätningarnas misslyckande. Men vi som faktiskt tittade på opinionsmätningarna, i stället för att läsa rapporteringen om dem, blev knappast förvånade över valutgången. Brexit-mätningarna visade i stort sett dött lopp, med leave-sidan i ledning i bland och remain-sidan i bland. Clinton såg visserligen ut att ha en ledning i de flesta mätningarna, men en liten och bräcklig sådan (speciellt när man tittade på delstatsnivå).

Men så lät det inte i medierna. Nej, de gick totalt vilse bland självutnämnda experter, enskilda mätresultat och bettingsajternas odds. Allt som visade på seger för Clinton/remain lyftes upp. Utifrån medias rapportering kunde man nästan tro att valen redan var avgjorda, och att röstningen enbart var en formalitet.

Det var tyvärr medias rapportering som helt enkelt inte gick att lita på. Opinionsinstituten gjorde ett bra jobb. Slutsatsen borde vara självklar. Det är dags för journalistisk självrannsakan och att medierna undersöker hur de kan bli bättre på att tolka och rapportera om opinionsmätningar. Tyvärr är detta knappast någon publikfriare, de flesta mätningar innehåller trots allt få säkerställda förändringar som kan ge uppseendeväckande rubriker. Samtidigt kräver det lite mer jobb.

Då är det enklare att bara ge upp och sluta rapportera om mätningarna helt och hållet. Tråkigt, men om alternativet är dålig och förvanskad rapportering så är det trots allt en förbättring.

 

Mitt bokår 2016

Min gode vän Jesper Ahlin har än en gång sammanfattat sitt bokår med ett blogginlägg över alla böcker han läste 2016. Intressant och med många bra tips. Jag tänker inte vara sämre, detta året heller.

Först kan man konstatera att det har varit ett extremt bra bokår. Jag har plöjt hela 54 böcker. En kombination av veckopendlande (och därmed många ensamma kvällar) samt möjligheten att läsa på jobbet. Båda de förhållandena har nu ändrats så det lär bli väsentligt mycket färre böcker 2017. På både gott och ont. Vissa böcker som jag har läst i jobbet, typ Vart är vi på väg? Systemfel i transportpolitiken kommer inte vara allt för saknade.

Uppdelat i kategorier har jag läst 25 böcker om politik, 12 andra non-fiction-böcker samt 17 romaner. 8 böcker var sådana som jag läst tidigare. En klart bättre mix än förra året då politik dominerade än mer. Jag kommer dock inte recensera alla, det pallar jag inte denna gång. Ni får i stället ett litet urval, grädden på moset, av det jag läst.

Böcker som gjort ett intryck

Aleksevitj, Svetlana. Tiden second hand.
2015 års nobelpristagare i litteratur. Detta är en intervjubok med folk som bor i det forna Sovjetunionen. Det är spretigt, okontrollerat och mångtydigt. Intervjuerna saknar helt koppling till varandra och berättar olika historier om olika tider. Samtidigt är det denna sprudlande mångfald som är bokens själva charm. De skapar en nyanserad berättelse om livet på andra sidan Berlinmuren, och inte minst om åren runt Sovjetunionens fall.
Det är en sak intellektuellt förstå att vissa längtar tillbaka till Sovjettidens stabilitet. Det är en annan sak att konfronteras med en äldre kvinna vars hela liv slagits sönder av kriminella gäng i kaoset som uppstod. Kan verkligen rekommenderas.

Backman, Fredrick. En man som heter Ove.
Den här har nog många redan läst. En bedårande historia om en gammal enveten man som beslutar sig att begå självmord när hans hustru dör och han sägs upp från jobbet. Men ständigt kommer det saker som stör och som skjuter upp självmordet, inte minst hans nyinflyttade grannar som, enligt Ove, är totalt värdelösa på allt praktiskt.
Hjärtvärmande och humoristiskt. Skrev om den här.

Chesler, Ellen. Woman of valor.
Den första tegelstenen bland årets rekommendationer. Boken handlar om Margaret Sanger, en av de stora kvinnorättskämparna under 1900-talet. Hon grundade det som i dag är Planned Parenthood i USA och var drivande bakom att ett fungerande p-piller togs fram och lanserades. Hennes engagemang grundades i ilska över hur hennes mors liv begränsades av en enorm barnaskara. Kvinnan är fri först när hon själv har kontroll över när och hur hon skaffar barn, var Sangers grundtes genom hela livet.
Fascinerande om en karaktär som för de flesta svenskar nog är okänd.

Daws, Gavan. Shoal of time.
Åkte till Hawaii i juni och förberedde mig genom att plocka upp en historiebok. Shoal of time är en detaljerad berättelse om Hawaii från James Cooks ankomst till ön 1778 till 200 år senare (när boken skrivs). Det är en ständig maktkamp som bestämmer Hawaiis öde, både mellan västmakter och mellan rivaliserande kungar på själva ön. Därtill sker stora förändringar hos infödingarna själva, exempelvis slopas det sharialiknande systemet Kapu rätt snart efter västerlänningarnas intåg (dock på order av en hawaiiansk kung).
Framförallt intressant är boken under 1900-talet. Jag gissar att det japanska inflytandet på Hawaii är rätt okänt för många svenska. När Pearl Harbor attackerades var en fjärdedel av alla hawaiianer av japansk börd. Mycket intressant!

Fukuyama, Francis. Political order and political decay.
Fukuyama är forskaren som famöst deklarerade "Historiens slut" när muren föll. Så blev det inte riktigt, men nu är han tillbaka med ett stort verk om hur politiska ordningar växer fram och ruttnar sönder. Detta är andra delen.
Av särskilt intresse för Fukuyama är hur våra nuvarande demokratier bygger på en mängd förhållanden som uppstått genom förtryck, krig och aggressiv propaganda, inte minst för att kunna skapa lojalitet till staten. Det här är en bok som ger perspektiv på den politiska ordning vi har i Sverige i dag, vilka grunder den bygger på och vad som skulle kunna få den att förfalla. Jag har skrivit mer om boken här.
Den hade dock kunnat vara hälften så lång.

Dick Harrisons slaveritrilogi
Eller de två första delarna i alla fall, för det är bara dem som jag har läst. Återigen en detaljerad historieskrivning som nog innehåller mycket okänt för de flesta. Inte minst gäller detta slaveriet i Afrika och Asien innan européerna kom dit.
Boken vänder på många av våra invanda föreställningar om slavar. Exempelvis har de inte alltid befunnit sig längst ner i samhällets hierarki. Det är något nytt som kommit med vår moderna uppfattning av frihet som högsta ideal. Förr har slavar kunnat avancera till samhällets absoluta topp, och även styra över fria män och kvinnor. Historiskt har det också varit vanligt att folk gått in och ut ur slaveri, exempelvis som betalning för en skuld.
Den andra boken skriver också ingående om den nordafrikanska slavhandeln med européer under 1500-1800-talet, och om den inomafrikanska slavhandeln. Den transatlantiska slavhandeln avhandlas också, men det är mer sådant som man redan känner till.
Skrev lite om boken här.

Gustafsson, Lars. Tennisspelarna.
En kort liten roman vars riktning är rätt oklar. Vi leds in i en tankspridd röra om en svensk gästprofessor i USA, som beskriver allt från tennisbollens dynamik på tennisbanan till en märklig berättelse om en superdator som ska försöka få fram nya uppgifter om Strindbergs Inferno. Det är många allegorier i denna bok, många går en nog förbi, men boken suger ändå tag i en.

Haidt, Jonathan. The righteous mind
En av de bästa böckerna om ideologi jag läst. En av de bärande utgångspunkterna känns igen från många andra kontemporära tänkare, nämligen att vi formar våra åsikter instinktivt och att logiken sedan rättfärdigar dem. Känsla kommer före fakta.
Haidt kombinerar detta med att identifiera sex etiska "smaker" som olika människor känner olika starkt för, rättvisa, frihet, omtanke, auktoritet, lojalitet och "helighet". Hur du står på den ideologiska skalan bedöms till stor del av hur du värderar dessa smaker. Många icke konservativa politiker missar helt de senare tre, och kan därför inte tillfredsställa många väljare.
Haidt noterar att det finns en speciell typ av person som han kallar WEIRD (western, educated, industrial, rich and democratic) som skiljer sig kraftigt från andra. Lackmustestet han använder är att fråga huruvida det borde vara lagligt att ha sex med en död kyckling som man har köpt i matbutiken. För nästan alla människor i världen är detta helt oacceptabelt. En liten utbildad elit i västvärldens stora städer svarar att de själva aldrig skulle göra det, men att det inte borde förbjudas då det inte kränker någons frihet. Denna "elit" har väldigt svårt att förstå resten av samhället.
Denna bok är väldigt bra om man ska förstå bakgrunden till andras tänkande mer på djupet, och skapa sig en förståelse för hur människor kan tänka olika.

Hammer, Joshua. Bad-ass librarians of Timbuktu.

En nyutgiven bok. Vet inte om den finns i Sverige än. Handlar om Abdel Kader Haidara, en man som vigt sitt liv åt att samla böcker och manuskript från Mali och i synnerhet från Timbuktu, som på 1500-talet var ett världscentrum för poesi, akademi och litteratur. När jihadisterna tar över staden ställs han inför den enorma uppgiften att smuggla ut alla 350 000 böcker för att förhindra att de bränns.

Historien i sig är väldigt spännande, men blir än bättre av att boken pendlar mellan denna och att berätta både nutids- och dåtidshistoria om Mali för att sätta den i ett gediget sammanhang.

Borde vara på mångas läslistor, speciellt eftersom Sverige har soldater i Mali, på den just nu dödligaste FN-insatsen i världen. Skrev om den här.

King, Stephen. 22/11 1963
En fantastisk roman om en lärare, Jake Epping, som hittar ett tidshål som skickar honom tillbaka till ett specifikt datum 1959. Att gå fram och tillbaka är inget problem, men varje gång han återvänder till 1959 så nollställs historien. Jake bestämmer sig för att använda denna möjlighet till att rädda John F Kennedy från att mördas.
Det finns bara två problem. Tack vara "fjärilseffekten" kan minsta påverkan på historien få stora konsekvenser så han måste i övrigt försöka vara så diskret som möjligt i fyra år. Dessutom vill historien inte ändra på sig, så den kommer göra allt för att stoppa Jake från att lyckas.
Boken är väl researchad, spännande och innehåller en mycket bra skönlitterär story. Mycket rekommenderad läsning.

Linden, David. Hemming Gadh.
En berättelse om en mäktig, men hyfsat okänd, gestalt under Vasatidens Sverige. Hemming Gadh är en karaktär som hämtad ur Game of Thrones. Maktspelet kan han väl, men till slut trampar han fel. Jämfört med mina andra rekommenderade historieböcker är denna betydligt kortare och passar bra som "bussbok".

Shafak, Elif. Bastarden från Istanbul
En bok om kulturkrockar, identiteter och om att finna sin plats i ett Istanbul i ständig dynamik mellan det nya och gamla. Shafaks styrka är person- och miljöskildringarna som är fantastiska.

Kim, Il Sung. Master of leadership.

En smått bisarr bok om Kim Il Sung, utgiven av nordkoreanska staten på engelska. Kim Il Sing åker runt till städer, fabriker, musiker, bondgårdar med mera och berättar hur saker ska gå till. Folk lyder honom och allt blir perfekt. Femårsplanen nås på halva tiden. Folk i andra länder ser upp till Nordkorea och gör allt för att fly dit. USA ockuperar Sydkorea.

Det är kort och gott en propagandabok som är för skruvad för att tas på allvar. Men en spännande insikt i en ding ding värld.

Tegnér, Esaias. Brev.
Slutligen rekommenderar jag den här, mycket korta, godbiten bestående av brev som Tegnér skickat till diverse vänner och bekanta. Läste också en diktbok, men tycker hans lek med språket och hans fantasi kommer till bättre nytta här. Dessutom är han bitskare i privat konversation.

Något mer att säga?
Nej, egentligen inte. Utöver dessa böcker har jag njutit av tre Bo Balderson-böcker. Dessa 70-talsdeckare håller än, med den absurda huvudkaraktären Statsrådet som är en justitieminister som mest ägnar sig åt att springa runt och lösa mord. Lite här och där finns små extrakapitel som är ren satir, de är ofta de bästa. I "Mord herr Talman" tvingas tas Statsrådet till fånga av en paraguyansk flykting som vill fly vidare till Sovjet för att uppleva en äkta kommunistisk diktatur. I ett försök att bli frisläppt måste Ståtsrådet övertyga honom om att söka asyl i Sverige, och att vårt land därför är en bättre hemvist  Sverige för en övertygad kommunist. Roligt, och väldigt träffsäkert.

Mitt bokår
Aleksevitj, Svetlana. Tiden second hand.
Alfredsson, Hans. Attentatet i Pålsjö skog.
Backman, Fredrick. Britt-Marie var här.
Backman, Fredrick. En man som heter Ove.
Balderson, Bo. Mord, herr talman!
Balderson, Bo. Partiledaren avgår med döden.
Balderson, Bo. Statsrådet och döden.
Bjereld, Ulf, et al. Förhandla eller DÖ.
Bomberg, Elizabeth. Green parties and politics in the european union.
Butler, Eamonn. Klassisk liberalism.
Chesler, Ellen. Woman of valor.
Daws, Gavan. Shoal of time.
Ekendahl, Staffan. Abraham Lincoln: hans liv och tid.
Eriksson, Gunnar. Västerlandets idéhistoria 1800-1950.
Flam, et al. Vart är vi på väg? Systemfel i transportpolitiken.
Fröding, Gustaf. Staffan Bergsten.
Fukuyama, Francis. Political order and political decay.
Gustafsson, Lars. Tennisspelarna.
Gustafsson, Lars. En biodlares död.
Haidt, Jonathan. The righteous mind
Hakelius, Johan. Rule Britannia.
Hammer, Joshua. Bad-ass librarians of Timbuktu.
Hannah, Sophie. Monogrammorden.
Harrison, Dick. Slaveri, forntiden till renässansen.
Harrison, Dick. Slaveri, 1500-1800.
Hayek, Friedrich. Vägen till träldom.
Hedlund, Maria. Demokratiska genvägar.
Johansson, Mats (red). Trolltider
Jonnergård, Gustaf. Så blev det Centerpartiet.
King, Stephen. 22/11 1963
Larsson, Hans Albin. Grön idé: ekohumanismen.
Linden, David. Hemming Gadh.
Ljunggren, Stig-Björn. Folkhemskapitalismen.
Mattsson, Titti och Vinnerljung, Bo. Barn i familjehem.
Moberg, Vilhelm. Berättelser ur min levnad.
Nilsson, Ingar. Hallon.
Nilsson, Ingar. Rabarber.
Ohlsson, Per. 100 år av tillväxt.
Richardson, Dick et al. The green challenge.
Sanandaji, Nima. The Nordic gender equality paradox.
Sanandaji, Nima och Fölster, Stefan. Framtidens jobb.
Shafak, Elif. Bastarden från Istanbul.
Shafak, Elif. Flea Palace.
Shull, Tad. Redefining red and green.
Strömberg, Maggie. Vi blev som dom andra.
Kim, Il Sung. Master of leadership.
Swint, Kerwin. Mudslingers. The twenty-five dirtiest political campaigns of all time.
Talshir, Gayil. The political ideology of green parties.
Tegnér, Esaias. Antologi.
Tegnér, Esaias. Brev.
Teorin, Johan. Skumtimmen.
von Schwering, Alexandra (red). Den dolda kvinnomakten.
Wilderäng, Lars. Midvintermörker.
Wigorts Yngvesson, Susanne. Frihet till samvete.

Det är inte etablissemanget, dumbom

Det gror ett missnöje bland västvärldens väljare mot hur deras länder fungerar. En allmän känsla av förfall och försämring har spritt sig. Finns det skäl för detta missmod?

Ja, svarar Francis Fukuyama i Political order and political decay, den andra delen av hans tegelstensverk om hur moderna stater har kunnat skapas. Det finns tecken på att våra demokratier i dag fungerar sämre än tidigare. Att genomdriva ny lagstiftning har blivit allt mer tidsödande och svårare. När det väl görs är den oftast mer komplex, dyrare och svårare att implementera än tidigare. Politikerna beslutar mindre och när de beslutar blir det allt mer sällan som de hade tänkt sig, för att uttrycka det enkelt.

Särskilt långt har denna utveckling enligt Fukuyama gått i USA. Detta vill han förklara med ett antal faktorer. Den ena är den långtgående maktdelningen, inte bara mellan senat, representanthus, president och högsta domstol, utan också mellan lokal nivå, delstatsnivå och federal nivå. När det fanns en större samsyn kring politiken fungerade detta, men i dagens polariserade värld skapar det i stället dödlägen där mängden möjliga nejsägare med veto blir otaliga. Reformer blir nästan omöjliga att genomdriva, och när de väl går igenom är de sönderpepprade av undantag och detaljregleringar för olika särintressen.

Den andra förklaringen finner han i juridifieringen av politiken. Sedan 60-talet har Högsta Domstolen i USA tagit en allt mer aktivistisk roll i att förändra politiken. Från svensk sida upplevs detta ofta som något bra. Segregering, aborter och homoäktenskap är exempel på frågor där USA:s högsta domstol i ett slag förändrat politiken till det bättre. Politiska rörelser arbetar i dag medvetet med att försöka genomdriva sina krav via juridiken, vilket minskar möjligheten för väljarna att påverka och skapar ett otydligt ansvar för landets färdväg.

Samtidigt har politiker varit förtjusta i att skapa rättighetslagstiftningar där domstolarna getts en avgörande roll i att dra de exakta gränserna. Typexemplet i Sverige är LSS, där det blivit upp till domstolarna att tolka lagen för vem som ska ha rätt till personlig assistans. Svåra avvägningar mellan behov och resurser har därmed förskjutits till icke valda jurister, som allmänt saknar både kompetens och förtroende för detta.

Den tredje förklaringen finner han i att man försökt skapa mer transparens och inflytande i politiken, exempelvis genom fler folkomröstningar, fler öppna möten och försökt att låta medborgare tycka till direkt om lagstiftning. Eftersom gemene man varken har tid eller möjlighet att sätta sig in i detaljerade policyfrågor skapar detta i allmänhet bara större makt för särintressen och gör politiken till mer av ett regisserat samtal än en öppen dialog.

Denna analys är bekymmersam ur ett svenskt perspektiv, eftersom vårt eget system mer och mer har rört sig i en amerikansk riktning. Rättighetslagstiftningarna blir fler. Med EU har vi fått ett komplext system med ökad maktdelning och där ansvaret för lagstiftning ligger delat på flera nivåer. Vi binds av allt fler internationella avtal och konventioner och även i Sverige finns en ökad tro på transparens och direkt medborgarinflytande. Kanske är det i själva verket dessa rörelser som skapat missnöje med demokratin, genom att det gör den mindre välfungerande?

Jag är inte helt säker på vad jag anser om Fukuyamas analys än, men den är onekligen intressant. Inte minst som en motvikt mot den sedvanliga förklaringen, nämligen att det finns ett ”etablissemang” av människor som inte förstår vad så kallat ”vanligt folk” tycker och vill ha. Fukuyamas analys pekar på att problemet kanske inte är människorna i systemet, utan att systemet i sig blivit mer och mer dysfunktionellt oavsett vilka personer man stoppar in i det.

Kruxet är naturligtvis att hans analys är komplex, och att reformer av beslutssystem sällan är några valvinnare. Enklare är det då att försöka rösta in ”outsiders” som lovar förändring. Historiskt har det sällan funkat och om Fukuyama har rätt kommer det inte göra det nu heller.

I stället krävs det mer komplexa reformer av staten, och inte minst en rejäl funderare på hur EU-nivån ska förhålla sig till de enskilda länderna. Mer om det blir det kanske en annan gång.

Om du trodde mätningarna visade säker Clintonvinst lever du i en bubbla

Så Trump vann valet. Skit, anser jag, men den mer djuplodande analysen av vad det innebär överlåter jag för tillfället åt andra. Däremot kan jag störa mig på den enorma förvåning som uttrycks nu på morgonen, och inte minst på alla som verkar tro att opinionsundersökningarna pekade på att allt var packat och klart för Clinton.
Det gjorde de inte.
Om du ändå trodde så pekar det på minst en av två faktorer.
1. Att du lever i en filterbubbla av medier som enbart ger dig den fakta som du vill ha.
2. Att du har en så stark "confirmation bias" att du glömmer bort all fakta som talar emot det du tror.
Samma sak gäller för övrigt alla som tror att allt tydde på vinst för stanna-sidan i Brexitomröstningen.

Låt oss börja med att titta på Brexit. Hur klart var det egentligen i förväg? Ja, här har ni sammanvägda poll of polls i Storbritannien dagarna före omröstningen, och slutresultatet:

 

Som ni ser så ledde lämna-sidan bara fyra dagar före omröstningen, och fem dagar före låg poll of polls på exakta valresultatet. Sju dagar innan hade Brexit-sidan ett större övertag i mätningarna än de fick i valet. Remain ökade något i slutet, men det gav långt ifrån någon komfortabel ledning. Allt tydde med andra ord på ett jämnt val som kunde gå hur som helst.

 

Så hur har det sett ut i USA-valet? Ja, vi vet ju inte slutresultatet än, men även om Clinton ser ut att förlora presidentposten så ser hon faktiskt ut att få fler röster. Runt 1,3-1,4 procent mer än Trump. Jag sätter 1 procent som en konservativ gissning.  Hur förhåller det sig till poll of polls? Använder här Realclearpolitics sammanvägning där alla kandidater (även tredjepartikandidater) är med:

 

Ja, Clinton ledde visserligen hela tiden, men beroende på vad slutresultatet nu blir visade mätningarna några dagar före valet inte mer än en 0,5, till 1 procentenheter fel. Jämför man poll of polls dagen innan valet så ser Clinton ut att ha överskattats med 2 procentenheter. Som jämförelse fick Obama 3,3 procentenheter mer i valet 2012 än opinionsmätningarna visade.

Men, men, invänder kanske någon. Alla de där beräkningarna av hur elektorerna skulle fördelas då? Jo, även de visade på ett val som skulle bli väldigt jämnt. Nate Silver på Fivethirtyeight är en av de mest ansedda. Hans modell visade på ungefär en tredjedels chans för Trump att vinna. Som att slå en femma eller sexa på en tärning. Inget man kan räkna med, men inte heller osannolikt.
Realclearpolitics är ett annat av de mest ansedda instituten. Deras beräkningar visade att Clinton bara hade 203 säkra elektorer. Hon ser ut att få 233.
Hela 171 elektorer bedömde de som "Toss ups", de kunde gå åt vilket håll som helst. Trump vann en övervägande del av dem, vilket alltså var ett fullt sannolikt scenario enligt modellerna.

Problemet? Media plockar ut och visar vissa undersökningar för sig. Ibland gör de reportage på helt andra mått, som vadslagningsodds och liknande. Sedan delas artiklarna friskt på sociala medier, där supportrarna mest delar de artiklar som visar att deras egen kandidat vinner.

Så till nästa val: sluta klaga på dåliga opinionsmätningar och fundera ett tag över mediebubblan som du själv lever i.

Varför är våra politiker så dåliga retoriker?

Jaha, så har det varit ännu en partiledardebatt i Agenda. Jag lyckades hålla mig vaken hela debatten, om än ofokuserad sista halvan. När jag pratar med folk som inte lever i den politiska bubblan uppfattas det som något av en bedrift.

Men nånting är märkligt i svensk politik. Aldrig har partierna använt sig av så många kommunikatörer, mediatränare, talskrivare och marknadsföringsfolk. Troligtvis har det inte heller tidigare varit så mycket fokus på politikens yta. Alltså borde man förvänta sig att dagens politiker är skickligare än någonsin på det kommunikativa.

I stället är det tvärtom.

Av söndagens partiledardebatt att döma verkar alla ha fått samma tips: "Dina få minuter i rampljuset är värdefulla, så tryck in så många inövade ord och talepunkter du kan". Resultatet blir en störtflod av ord och budskap som ingen orkar ta till sig.

Värst i klassen är Anna Kinberg Batra. Inte sällan lyckades hon med konststycket att först ställa en fråga till Löfven, för att sedan direkt ställa en ny på ett helt annat ämne. Och sedan en ny till. I samma anförande. Tur för Löfven som då kan välja vilken han ska svara på. Batra, och alla andra, hade tjänat på att sakta ned sitt tempo och fokusera varje anförande på att driva igenom en enda poäng.

Kanske ska man beskylla formatet? När åtta partiledare ska debattera en handfull frågor blir det inte många minuter per person och fråga. Än mindre blir det när de andra partiledarna ständigt försöker avbryta en. Den enda som verkar ha hittat en fruktbar nisch i formatet är Jimmie Åkesson som står tyst och inte säger någonting. Till slut måste programledarna avbryta de andra och ge honom ordet. Då kan han lugnt och oavbrutet driva hem sin poäng.

Sen är inte heller han något under av variation, utan använder samma talepunkter i debatt efter debatt. Exempelvis måste han minst en gång klaga på att de andra partiledarna låter likadant i varje debatt. Smaka på den ironin.

Men det var ju inte bara Sverige som hade debatt i går, utan även USA. Där vet kandidaterna åtminstone vad som är effektiv retorik. Sen hade man hoppats att de av moraliska skäl hade undvikit de fulaste knepen, men det får man kanske leva med.

Vid ett tillfälle fick båda svara på frågan om vilken egenskap de beundrade mest hos sin motståndare. Clinton svarade att Trump är en god förälder. Trump svarade att Clinton är en fighter som aldrig ger upp. Det tyckte jag belyste hur duktiga de är som retoriker.

Fundera på vad de hade svarat om de i stället hade fått frågan om vilken egenskap de är mest stolta över hos sig själva. Jag gissar att svaren hade blivit de samma. Clinton hade berömt sitt eget föräldraskap, Trump sin "fighting spirit". Båda fick alltså en fråga om den andra, men valde i stället att förstärka bilden av sig själv, genom att prata om vad de själva tycker är viktigt. Smart.

Dessutom gjorde de det på ett tillräckligt elegant sätt för att det inte skulle vara uppenbart.

Nej Cornucopia, nya regioner är inte en politisk kupp

Enligt bloggaren Lars Wilderäng är den pågående regionreformen en politisk kupp för att öka de rödgrönas makt i landet. Enligt hans uträkningar kommer de borgerliga bli störst i bara 1 av 6 storregioner, jämfört med att de i dag styr fem av 21 landsting. Många har hört av sig till mig om detta. I mars skrev jag nämligen en artikel på rakt motsatt tema: "Svenska politiker är usla på gerrymandering". Enligt de uträkningar jag gjorde då såg de rödgröna tvärtom ut att förlora lite på reformen.

Hade jag fel? Nej.

Hela Wilderängs poäng bygger på en enda vilseledande manöver. Före-kartan visar faktiska styrande koalitioner, medan efterkartan i stället visar vilket block som är störst. Han jämför äpplen och päron.

Ett flertal av de landsting där de rödgröna är störst i dag blir därför blåa på hans före-karta, eftersom de styrs av de borgerliga i koalition med Miljöpartiet. Detta gäller alla de tre landstingen som kommer ingå i en framtida västregion (Västra Götaland, Halland, Värmland). Gissningsvis kommer Miljöpartiet, som ju styr med de borgerliga i alla de tre landstingen i dag, även göra det i en storregion. Om västregionen blir blå i stället för röd faller hela Wilderängs inlägg!

Som min uträkning visar hade alliansen med 2010 års valresultat dessutom blivit störst i 4 av 6 regioner. Kuppen skulle bli ytterst tillfällig med andra ord.

Det som snarare är intressant med regionindelningen är hur svårt det lär blir att skapa starka majoriteter i dem. Enbart Norrland ser ut att få en stabil majoritet (rödgrön sådan), men även den lär vara hotad på ett decenniums sikt. Viktigare än var strecken på kartan dras lär därför bli vilka partier som är villiga att samarbeta med varandra.

I ett valsystem med flera politiska block blir vågmästaren kung.

En titt in i kucko-land

Min acklimatisering till livet som amatörtyckare (d.v.s en som inte får betalt) går långsamt. I dag satte jag mig ner och läste "Kim Il Sung - Master of leadership" för skojs skull. En fantastisk bok från 1976 utgiven av staten Nordkorea. Själv vill jag ge den ett annat namn, baserat på en känd blogg om Kim Il Sungs barn och tronarvinge. Mitt namn på boken blir: "The beloved and respected leader comrade Kim Il Sung is not only looking at thing".

Dock börjar boken med ett antal bilder där Kim Il Sung tittar på saker. Titta särskilt på bildtexten, det här med titlar är viktigt:













Boken fortsätter, kan man säga, i samma andra. Kim Il Sung dyker ner på nya platser, tittar på saker, men berättar sedan även hur det ska vara. Placera honom på en skola och han berättar hur undervisningen ska ske. Sätt honom bredvid en botanist och han upptäcker vilka grödor som bäst föder folket. Låt honom inspektera en fabrik och han dubblar dess effektivitet.

Det må låta knäppt, men är själva grunden för "Chollima" - den ekonomiska politik som skulle kick-starta igång Nordkorea i slutet av 50-talet. I all sin enkelhet baserades den på två punkter, dels att öka effektiviteten genom att låta den kommunistiska ideologin genomsyra allt och därmed få arbetare att vilja arbeta mer och styra om produktionen efter "folkets behov", dels att låta den stora ledaren Kim Il Sung göra nedslag och berätta hur allt från fabriker till bondgårdar ska styras. 

Enligt boken uppfylldes 5-årsplanen på bara 2 år. Då får man ändå säga att vissa av Kim Il Sungs nycker känns något slumpartade. Ett kollektivjordbruk tvingas exempelvis minska antalet arbetslag från 24 till 12. Den stora ledaren hade nämligen bara 12 dagar på sig att inspektera arbetet, och ville spendera en dag med varje arbetslag. Hej hopp, alla sätt är bra utom de dåliga.

Förutom att styra och ställa får vi i boken även höra Kim Il Sung förklara Juche-ideologin, den nordkoreanska varianten av kommunism som i sin enklaste form kan beskrivas som en extremt nationalistisk och avskuren socialism. Allt ska göras i Nordkorea. Landet ska vara självförsörjande på allt och kunna försvara sig mot alla. Något ironiskt hyllas dock Nordkorea av arbetare i alla länder, och Kim Il Sungs Juche-ideologi lärs ut på alla universitet i exempelvis Tyskland (återigen: enligt boken!). Vid ett tillfälle måste Kim ryta åt några vietnamesiska studenter att ta ner Kim Il Sung-planschen och sätta upp en av Vietnams egen kommunistledaer Ho Chi Minh i stället.

Kim Il Sung reser runt, hjälper barn, bygger fabriker och är allmänt någon sorts gudom. Det är nästan skrattretande parodiskt. Men någon tror ju på det, om inte annat så i Nordkorea...